1.
Hon tvekar. Hon tvekade när hon gick därifrån och nu tvekar hon igen för hon är rädd för att återvända. Men när hon äntligen gör det, när hon äntligen tar stegen in i och återvänder till det kliniska rummet fyllt av blommor – mest blåklockor, för han älskar blåklockor – så rusar världen och innehållet av världen mot henne. Tårarna som aldrig försvann faller, faller, faller och hon gråter högt. En sjuksköterska besöker henne, rör vid hennes arm och undrar om hon mår bra men det är en fråga av rutin och ansvar, inte medkänsla, så hon svarar ja fast det är en lögn. Sköterskan lyssnar inte på det ointressanta svaret. Han har nästan dött. Han har nästan dött, ligger tyst och bara ligger där, ser liten, vit och blek ut mot vita lakan. Han vaknar inte. Det gör henne dödligt rädd att hon aldrig ska få se hans leende igen, det där leendet som hon älskar och håller av. Hon sitter bredvid honom, håller hans hand och gråter.
3.
Det här är dagen då han borde vakna. Vakna, le och tala om för henne att han älskar henne och därefter kommer de spendera resten av sina liv tillsammans precis som de redan lovat. Det här är dagen då han, om detta varit en film, skulle vakna och det gör så ont att han inte gjort det ännu. Hon har blicken fäst på klockan, på honom, på klockan, honom, honom, honom för han har så oändligt mycket viktigare än klockan, honom och snart klockan igen. Den är två minuter till midnatt och hon väntar för om det verkligen var en film skulle han vakna just innan klockan slagit tolv. Han gör inte det och hon undrar varför inte hon också får vara i en film.
21.
Det är en dag för återblickar idag och hon kan nästan känna hur han smeker hennes hud efteråt, nästan, nästan men aldrig riktigt på riktigt. En tanke flyger till ögonblicket då de träffades, det där blyga leendet han log mot henne och hur hon besvarade det och inte tittade bort. Tacka Gud för det. Och sedan hur hon bjöd ut honom för en kopp thé och hur hon vägrade låta honom betala för det var trots allt en jämställdhetsklass de läste tillsammans med fyrtiotvå andra. Han skrattade och log och allt i världen var väl och hon var glad, han var glad och ingenting annat, ingenting alls, ingenting i hela världen betydde så mycket som det. Därefter följde middag och en paint ball-tävling följt av bio och sedan kysste han henne och hon skrattade ett andlöst skratt och allt var bra, allt var lyckligt och de var lyckliga. Lyckliga. De såg till att mötas varje dag och gjorde allt och ingenting tillsammans men mest ingenting bortsett från go carten och laser taggingen. Sedan var det ett frieri och glädje och skratt, alltid fanns det skratt mellan dem och det är svårt att ens tänka på ett liv utan skratt och nu lever hon det och hon vet inte vad hon ska göra åt det. Vad kan hon göra åt det? Ingenting, tänker hon, ingenting alls, för det är bara han som kan göra något men han gör inte det.
34.
Det här är första dagen hon inte är där. Hon känner sig otroligt skyldig och det äter och gnager på henne inuti men hennes chef låter henne inte gå innan allt jobb är avklarat och alla samtal ringda, så hon stannar och hon stannar tills besökstiden är över och på insidan tycker hon att det är löjligt för han ligger ju i koma och han vet inte att hon inte är där. Sedan gråter hon över att hon ens tänker så om sin älskade.
42.
Det är måndag och hon börjar läsa. Hon har varit här varje dag sedan den dagen hon inte var där och det har gjort ont att hon inte var det. Hon stannar i timmar och läser från en bok som hon vet att han hatar för kanske, bara kanske, tänker hon, kommer han verkligen vilja vakna och säga till henne att lägga av. Och om han gjorde det skulle allt vara bra, trots att hon läst från denna förhatade bok så hon fortsätter läsa, med en röst som aldrig tvekar och aldrig avtar. Han har alltid tyckt om hennes röst och hon tänker att han borde vilja vakna enbart för att höra den igen. Och det kommer han att göra. Eller hur?
54.
Ett barn är försvunnet och finner sin väg in i hans rum där hon sitter med en bok som hon vet att han älskar. Hon försöker med något annorlunda för något måste vara fel för annars skulle han vakna. Hennes röst är melodisk och tydligen tycker barnet också det för barnet stannar, sittandes bredvid hennes man i sängen. Sedan slutar hon, boken tar slut och därefter pratar de, kvinnan och barnet, barnet och kvinnan. Det är ett ganska fult barn men det skulle hon aldrig säga, inte högt, och försiktigt frågar det varför mannen i sängen sover. Hon finner sig själv i avsaknad av ord, oförmögen att svara på frågan hon inte har något svar på och det är underligt att det är så. Tårar finns i hennes ögon men de får inte falla för ett barn är där och barn borde inte se vuxna gråta. Tårarna stannar i ögonen, som vanligt vatten i tårkanaler, onämnvärt vatten i hängrännor på hus, i struphuvuden som thé på väg genom till ingenting alls. En sköterska stiger in och hittar barnet och hon kan se att sköterskan tycker hon är galen. Varför informerades ingen om barnets närvaro? Förstår hon inte att någon är orolig, vettskrämd å barnets vägar? Hon förstår, hon har tänkt på det men hon kan inte förmå sig själv att förklara för sjuksköterskan att den enda hon kunnat prata med, verkligen prata med, på femtiofyra dagar har varit detta barn.
58.
Deras sång spelas när hon sätter på radion. Hon gråter när hon tvingar sin hand att stänga av.
60.
Hon träffar ytterligare en läkare. Han läser journalen, tjock som en fetfylld amerikan, talar med henne och den gamla doktorn och berättar att det inte finns något han kan göra. För ett ögonblick förstår hon inte orden trots att de talas på hennes språk, trots att hon hört dem oändligt många gånger förut och hon kommer höra frasen lika många gånger till och sedan ännu fler. Vill de inte att han ska leva? Älskar de inte honom så som hon älskar honom? Nej, självklart inte, men kan de inte se hur viktig han är för henne, allt han betyder och är? Hans föräldrar är där, närvarande, och hans mor gråter när doktorn berättar för de tror och tänker att nu är det över, nu är det över, nu ska de dra ut sladden och han kommer -
Hon kan inte säga ordet. Hon kan inte fullfölja resonemanget, det är inte ett alternativ, det är det inte. Det är det inte. Han ska leva. Han ska skratta och han ska le och han ska säga att han Älskar henne. Han ska vakna. Då hans föräldrar säger att de måste prata, diskutera, då vägrar hon. Hon går därifrån.
75.
Hans föräldrar ringer efter hennes närvaro hos deras hus, ett före detta hem, och hon kan inte. Hon kan inte. Hon klarar inte av att se deras medlidande ansikten och att känna deras mjuka händer och hon kommer kvävas om de försöker hantera henne som om hon är gjort av något ännu mer bräckligt än redan sprucket men ännu inte krossat glas. Hon ska inte gå sönder. Hon ska inte krackelera, falla, dö. Hon måste vara stark för honom för om inte hon är det så är ingen annan det så hon måste. Och hon vet vad de ska säga och hon kan inte låta dem säga det, för hon kan inte tänka det. Hon har försökt att tänka det men det gick inte. De kan inte göra det, för det kommer döda honom och de kommer säga att han redan är det ordet som hon fortfarande inte kan riktigt säga och hon tror, måste tro, att han inte är det. Men det skulle betyda att de vill döda honom och föräldrar ska aldrig döda barn, sina barn, inte mer än doktorer ska döda sina patienter och mest av allt kan inte hon döda honom. Hon kan inte vara en del av, oavsett hur liten, hans mord och hon ska slåss. Hon svär på honom och hans skratt att hon ska slåss.
82.
Sen så kommer dagen då tårarna inte finns mer. Hon vill att hon ska gråta men det är som omöjligt och istället sitter hon hemma med en dödligt sårad blick, en som får besökarna att rycka till med något som liknar rädsla och lidande men fortfarande är det inte så som hennes eget lidande, kanske hans lidande och hon tänker under en sekund av klarhet, strålen av stjärnglans i molnig natt, att inte mycket är. På sjukhuset möter hon Freddie, hans bästa vän, en man hon hyser stark motvilja mot. Han ser smärtad ut på sättet han alltid gör och han är rufflig och skragglig och orakad, kläderna är rynkliga som om han sovit i dem vilket han kanske har och kring honom flyter molnet av en illaluktande doft. Hon ogillar honom mer än någonsin och aldrig ska det gå upp för henne att hon kanske ter sig värre.
94.
Hennes vänner ”stage an intervention” och allt hon kan tänka på är det där avsnittet av How I Met Your Mother där de gjorde det konstant på grund av fåniga saker som Lilys falska och dåliga försök till en brittisk accent eller Marshalls hatt. Det här är inte fånigt. Det här är bokstavlig talat något som handlar om liv och död även om flertalet beter sig som om det senare redan inträffat. Hon kan inte förmå sig att lyssna på dem, deras argument, deras ord som de tror spelar någon roll. Det är hennes man de talar om. Hennes man. Han må vara utan medvetande just nu men han ska komma att leva igen. Hoppet är evigt och människor måste hoppas, vet inte hennes vänner det? Har de aldrig sett sciende fiction? Det är vad som gör människan unik, förmågan till hopp och det är något hon vägrar ge upp. Aldrig ska hon ge upp, ropar hon, aldrig, inte om det finns den minsta chansen i universum att han ska skratta med henne igen. Hon avfärdar vännernas ord och igen, alltid igen, går hon därifrån.
134.
Hon tittar på en annan man och tänker att han var väl snygg och hon mår illa åt sig själv av blotta tanken av sitt förräderi. Det hade inte varit ett förräderi, hade han fortfarande skrattat men när han inte gör det är det det. Många saker är som förr inte var.
214.
Hon vaknar och ser sitt ansikte i en spegel men känner inte igen sig själv. Med få förunnat förunder rör hon vid sitt ansikte i spegeln och vid det i verkligheten, fast vem var det som bestämde att spegelbilden inte var på riktigt, vem gav någon makten, och sedan öppnar hon skåpet i badrummet som tillhör henne och tittar på sminket med kvinnor på flaskor och burkar som anklagade stirrar tillbaka. Allt är täckt av ett tunt, magiskt lager av damm för det har gått tvåhundrafemton dagar sedan det användes, tvåhundrafemton dagar sedan hon inte hade någon annan än sig själv att göra sig vacker för. Hon skulle kunna göra det för sig själv men vill inte, vill inte det; hon vill göra det för honom, för honom, för honom, för honom. Hon stirrar resignerat på dem och slänger ut dem i slasken. Hon ska vänta på honom.
365.
De håller en ceremoni. De håller en begravning för honom men hon närvarar inte, hon vägrar allt. Hennes vänner skakar ogillande på sina huvuden och säger att det vore hälsosamt för henne att lägga det bakom sig, gå vidare, få ett avslut, men hon ska inte göra det. Fortfarande, fortfarande förstår de inte. Hon kan känna hur de retirerar, sugs bakåt, bortåt, flertalet av dem och med när det gäller de som stannar kvar går hon själv åt det motsatta hållet. De är för att de inte förstår. De lyssnar inte, allt de gör är kommenterar, osar av medlidande och fördömande och säger åt henne att mörda honom. Han ligger väldigt stilla, tunn och tyst och även om hon inte kan höra hans hjärta slå slå slå kan hon höra maskinen som slår åt honom. Den pip pip piper och dunk dunk dunkar inte och hon undrar om det är för att ännu mer krossa, klösa och stampa på, det lilla hoppet hon har kvar, klänger sig fast vid som barnet som inte vill bli ensamt lämnat i evigheten. Hon skulle ge så mycket för att höra hans hjärta slå slå slå igen.
401.
Hon måste äga väldigt stora mängder otur. Hon har ingen man, inget barn att se mannen i och snart har hon inga vänner kvar. Hon känner hur det sker, känner hur pelarna av stöd eroderar bort och faller under henne, faller, faller, bultarna som byggt rymdskeppen och ekrarna i cykelhjulen. Hon undrar hur i helvete de kommer kunna leva med att ha övergett henne. De sista orden som talades till hans föräldrar var i ilska och för månader sedan och hennes egen mor och far ser på henne med smärta. Mer än en gång har de frågat om hon är okej, är hon alright och vilken slags fråga är det, undrar hon, självklart är hon inte det men hon nickar, artigt nickar hon ja, visst, min man ligger i koma och mina vänner går men ja, jag är okej, trots att det känns som om hon aldrig någonsin kommer att vara det. Någon säger att hon borde prata med någon annan och hon fnyser åt idén för hon är inte svag och hon kan hantera det själv. Hon kan och det gör hon. Men sedan är hon ensam med enbart hennes man iklädd en ljusblå sjukhuspyjamas i en sjukhussäng och hon är mer än inte okej, hon är inte ens nära, men vem kan hon säga det till, berätta det för; vem kommer inte skratta, se självsäker ut i smyg och förklara att ”det visste jag från början”? Hon kan inte tänka på någon så hon håller hårt i tystnaden, gjuter ett leende i masken som hennes ansikte är och när någon frågar svarar hon ja.
439.
Någonting, någonstans, förändras. Hon känner det inte och märker det inte men det är sant.
543.
Hon vill inte vara där och även om det inte är första gången hon tänker så, så är det första gången hon kan erkänna det för sig själv.
620.
Hon går på en dejt och hon mår inte dåligt. Hon känner inte sig skyldig. Borde hon göra det? Eller skulle han vilja att hon levde? Små tankar, små förrädiska tankar, sådana tankar har smugit sig in genom hennes ogenomträngliga mur och de skrämmer henne när de utmanar hela hennes sätt att se på världen.
661.
Hon byter jobb. På det nya känner de henne vid namn och titel och yrke och i vissa fall även eller enbart personlighet, och absolut ingen, ingen alls, känner henne som kvinnan med en man i koma. Hon föraktar sig själv djupt inuti, djupt inuti, djupt dit hon inte riktigt kan se, där föraktar hon sig själv för att hon tycker bättre om det nya arbetet enbart på grund av den anledningen.
730.
Två år.
783.
Det ska komma att vara ett år av galenskap. Av drickande, av sovande – sex? -, av allt som en duktig flicka som hon inte borde hänge sig åt. Det ska vara. Hon kommer aldrig ångra det.
1061.
Hon drunknar, dränker sig själv i världen. I exotiska drinkar, människor hon aldrig mött och aldrig ska möta igen, arbete, drömmar och slott av luft. Hon lär magi och tar lektioner i yoga och den andra torsdagen varje månad finner hon sig själv på sjukhuset som hon betalar stora räkningar till. Hon talar inte till honom längre, pratar inte med honom. Vad skulle hon säga? Ska hon berätta om livet han inte längre vet någonting om? Vad skulle hon säga? Att det finns en man som flörtar med henne och att hon flörtar tillbaka? Djupt inuti vet hon att förräderiet är för starkt, stort, djupt och brett, för ord.
4009.
Det finns dagar då hon inte vill att han ska vakna för om han vaknade skulle hon vara tvungen att återvända till honom och ta hand om honom och kanske till och med mata honom och hon vill inte det. Kanske är det bra att enbart ha honom i sina minnen. Hon kan inte förstå att det tagit henne nästan elva hela år att ta sig hit.
5528.
Hon har gått vidare, har hon intalat sig själv, hon är en ny person och hon mår fantastiskt och har det underbart och är lycklig och hon har gått vidare. Hon lever med en man, en annan man, och hon är lycklig med honom, han älskar henne. Han älskar henne. Och sedan är hon gravid och när hon rör vid sin mage önskar hon plötsligt, hett, att barnet tillhörde någon annan, någon inte riktigt levande men inte alls död. Hon andas snabbt och känner sig skyldig och bara sådär befinner hon sig ombord en buss, inte på väg till ett sjukhus, utan ett vårdhem, ett hem där han är badad och liggsår är omhändertagna och han är klädd och ges andetag och det som nästan kan liknas vid liv. När hon går från bussen till hemmet vet hon inte vad hon förväntar sig för på något sätt förväntar hon sig att något annorlunda ska hända nu. Idag. Hon skyndar in, in från regnet och himmelen och allt och väl inne bryr hon sig inte om att hälsa på receptionisten och förklara sitt ärende och vem hon besöker. Hon skyndar och kommer in i rummet med en nia på och som alltid kan hon höra pip pip pipet, det där långsamma pip pipet som hon nu tänker på så fort hon tänker på honom. Hon sitter ned, försiktigt nu, mjukt och sitter ett tag.
”Vakna.
”Snälla. Snälla.”
Paus. Vädjande.
”Jag… Jag behöver dig. Du måste vakna nu. Nu. Nu gäller det. Jag behöver verkligen, verkligen, verkligen dig just nu så du måste vakna. Jag behöver ett mirakel. Jag behöver att det är du.”
Det är i tårar i hennes ögon och hennes röst spricker någon gång men det spelar ingen roll. Hon gråter ljudligt, hulkar och kan knappt se framför sig, kan knappt se honom så hon slår bort tårarna med enbart viljan att se honom för hon vill se honom, måste se honom, måste veta att han fortfarande kan vakna.
Han vaknar inte.
5789.
Det är meningen att hon ska föda ett barn idag. Det är meningen att hon ska föda ett barn idag, skapa ett liv, men hon gör inte det. Det är meningen att hon ska vara lycklig och att det ska spritta i kroppen på henne av rå glädje men det gör inte det. Utan varning är det smärta och blod och mörker. Hennes pojkvän stannar tätt intill och med tårar och ord och kärlek försöker han trösta i hennes sorg och förtvivlan när hon förlorar deras barn. Hon önskar att hon kunde gråta med honom men hon kan inte det, för någonstans är hon underligt lättad. Det är en förbjuden känsla, oerhört förbjuden och hon önskar att hon kunde hata sig själv när barnet dör och förhållandet tar slut men hon gör inte det. Hon kan inte.
11 071.
Ensamheten är stor. Ensamheten är kall. Hon kan inte leva med någon annan. Visst?
21 535.
Alltid återvänder det till honom. Är det möjligt att leva utan honom, på något sätt? Ska han alltid förfölja henne som han gör nu? Hon kan inte längre minnas hans skratt och det finns inte mer någon att påminna henne om dess läte för sköterskorna har pensionerats, doktorerna dött och vännerna är sedan länge borta och ingen i hennes liv vet om det här, honom, för han är en sådan liten del av hennes liv idag. Fortfarande alldeles för stor? Hon håller försiktigt i hans hand och den är galet tunn för inga muskler har inte förtvinat och även om han faktiskt vaknade nu skulle han inte ha något liv. Hon finner tröst i mannen som hade ett liv, trots hans totala paralysering och kanske kan han få det med. Hon undrar varför hon inte avslutat det tidigare. Hon borde ha gjort det, tänker hon och skakar sedan sitt huvud. Ung och dum. Ung och kär. Men igen, kanske inte. Hon suckar och enbart plikt håller henne här för hon skulle ha gift sig med honom och hon gjorde inte det men hon skulle ha gjort det, i ett lyckligare universum, fast vem kan lova att det blivit lyckligt, men ändå, idag är det hans födelsedag. Hon har ett undflyende minne kvar av att ha firat en födelsedag med honom och tårta och kanske… skratt? Men det är så långt borta och hon kan inte riktigt koppla det till gubben i sängen, den gamla mannen som ligger här. Hans hår är långt och silvrigt i en enkel fläta och det ser udda ut på honom. Hans hår brukade vara kort som på en militärisk man. Självklart tillhörde han aldrig militären men kanske i ett annat alternativt universum så gjorde han det. Hon kan inte hjälpa att hon hatar honom lite. Det här är allt hans fel. Han hade kunnat göra det annorlunda. Han kunde ha lämnat henne istället för att drabbas av en olycka och då hade hon varit fri, fri från honom och alla band som han omedvetet använder för att knyta henne till sig. Det har gått femtionio år, femtionio år, och fortfarande kan hon inte förmå sig till att dra ur sladden, kan inte ens tänka längre på varför hon inte kan. Och därför hatar hon honom för att han håller henne, fast egentligen, djupt inuti, hatar hon sig själv.
tolfte september tvåtusentio