Regnet smattrar mot hjälmen. Hårt. Dropparna faller ned från himlen i storleken av stora pärlor. Runda, vackra. Han blinkar. Inför hans blick framträder gatan han står på. Det är inte mycket av en gata kvar, mest jord och sand som förvandlas till lera när det möter regnet. De tunga vattendropparna. Han tar ett målmedvetet steg framåt och följs efter av ytterligare soldater. Med ena handen och ett par hårda ord dirigerar han ett par av soldaterna längre bort längs vägen, till andra hus. Han själv går till dörren som är många år gammal och gjord av trä. Träet har mörknat och spruckit längst ned. Dörrhandtaget är en rund knopp gjord utav tungt järn som oxiderat. Han kan se framför sig hur det sett ut en gång för länge sedan. Innan krig. Han bankar hårt på dörren.
- Öffnen! ropar han.
Öppna!
Det är den enkla betydelsen av det tyska ordet. Han vet att det kan förändra liv. En glipa öppnas av dörren, skrämda ögon kikar ut, ser hans uniform, hans jag. Hakkorset bär han stolt runt sin arm. Han och soldaterna bakom honom blir tvingar sig in och ett letande påbörjas. Det kommer avslutas ute på bakgården. Själv går han in först av alla, med vapnet i hand. Han ser hur mannen i huset brutalt blir knuffad in i köket och ned på en stol. Hans fru hörs skrikandes från övervåningen men han vet att hon inte blir behandlad allt för illa. Hon är ingen jude. Han spottar på golvet vid tanken, som om ordet skulle kunna infektera honom med en dödlig sjukdom. Av mannen som bor här uppfattas det bara som förakt. Han går ut. Baksidan tycker han liknar vägen. Lerfylld. Han hatar lera. Och kyla. Och regn. Det verkar ha regnat i en evighet nu. Kommer aldrig solen att återvända?
Ibland förundras han över livets underverk. Som solen. Över hur kroppar i en stund kan innehålla en livlig själ för att nästa vara kalla stycken kött med döda hjärtan. Han vet inte var gränsen till döden går trots att han en gång var djupt bestämd att det var då hjärtat slutade slå. Nu vet han inte längre. Han har sett allt för många män och kvinnor som gått, stått och arbetat som i sömn. Människor vars hjärtan slagit men vars själ och medvetande varit långt därifrån. Kanske till och med försvunnet. Räknas man som död då?
Han hör ett ljud, likaså gör de andra. Alla stelnar de till och ordlöst gestikulerar han åt dem att förflytta sig till hörnet av trädgården. En lövlös buske står där. Tomten inhägnas av ett målat staket. Detaljerna finns inte inom honom för de spelar ingen roll. Ljudet hörs igen. Gällt. Gnälligt. Är det… barnagråt? De fortsätter framåt men han ser endast lera, lera och ännu mer lera, lera och brunt gräs. Inget som har lungor och kan skrika. Det har tystnat nu. Gråten. Han tecknar åt en av sina män som bär en spade. Mannen blir beordrad till att gräva. Gräva i leran.
Orderna genomförs. Man gräver inte djupt. Man hör ett nytt ljud som kommer av att järn slår mot trä. Dovt. Det är en lucka. Omöjlig att upptäcka utan ljud nedifrån. Ovanför ingången har man tillåtit gräs att försöka växa, lera att smetas ut. Vapen höjs, siktas mot luckan. Den är gjord av flera avsågade plankor, har sammanfogningar som inte tillåtits ha springor. Inget ska kunna läcka ut. Inget ska kunna förråda människoliven som döljer sig under. Själarna. En man ställer sig bakom luckan och efter tre nickar slits den upp. Stora svarta vapen pekar ned. De ser nästan ut att vara på låtsas. Det är dem inte.
Han ser ned. Det är ett djupt hål. Mörkt. Fuktigt. Trots den mulna dagen är det svårt att kika dit. Han ser ändå. Det han ser borde skrämma honom. Väcka medlidande, sympati. En önskan om en förändrad värld. Gör händelsen det? I hålet, det lilla, lilla hålet, befinner sig fem människor, fem själar. En man. En kvinna. En pojke i tonåren. En bebis i moderns armar. En liten flicka. Mannen tvingas upp först och han kisar mot ljuset, mot männen i uniform som väntar. Som om han inte kan förstå, som om han inte kan inse att de verkligen är här. Männen som kommer misshandla honom medvetslös och sedan hans son. Är det redan deras tur? Sonen är lång, sjukligt skranglig. Alldeles för smal. Bebisen lyfts upp. Den hostar rossligt. Den kommer förmodligen inte att överleva. Kvinnan dras upp, knuffas upp och sedan ned på marken tillsammans med sin man och söner. Hon sträcker sig efter sin yngsta son, men han hålls precis utom räckhåll, retandes. Hånandes. Familjen knuffas bortåt. Mot lastbilen. Lastbilen som ska ta dem till tåget. Tåget som ska ta dem… någon annanstans.
Han har sett koncentrationslägret. Han vet vad som väntar. Han har varit stationerad där själv. Han har bemannat gaskamrarna. Sett människor bli behandlade som mindre värda än kackerlackor. Bli avlivade som om de inte var mer värda än myrorna de alla trampar på. Han sa inte ifrån.
Från hålet kommer tystnad. Han ser ned igen. Fortfarande är ett mänskligt liv kvar i gropen. Stora mörka ögon tittar upp på honom. Han svär plötsligt. Ljudligt och högt. Flickan rycker inte till. De andra har dragits upp. Flickan är för liten. För kort. Hon nås inte. Någon måste ned. Han ser sig runt. Alla vet att han är högst i orderkedjan. Ingen anmäler sig frivilligt. Ingen vill klättra ned dit. Till judehålet. Föraktet räcker inte till. Han tar ett beslut. En man beordras att klättra ned. Juden - för han vill inte se på henne som en flicka - ska upp. När hon sträcks upp av motvilliga, rödklädda armar är det han själv som lyfter henne, hans själv som ställer ned henne på marken. Mannen i hålet ignoreras. Han kan ta sig upp själv. Juden faller ned på marken. Hennes ben är för svaga för att bära hennes lätta vikt. De har inte fått tillräckligt med näring på alldeles för länge. Hela hon är skör. Han skulle vilja se på henne som en den. Inte ens som en hon. Men det går inte riktigt. Han blev inte uppfostrad så. Det är då han hör ett ord. Det är riktat till honom. På hans språk, på hans modersmål, på hans vackra tyska säger hon.
- Danke.
Han fryser som till is. Ingen annan märkte det. Ett ord, ensamt och unikt, har precis åstadkommit något stort. Han kan inte se på henne som ett djur för djur kan inte tala. Djur. Så som han försöker tänka på de andra. Han stirrar på henne, säger frånvarande till några män att ta hand om ägarna av huset. De ska få sitt straff. Han, ska ta hand om judejäveln. Han höjer sitt ben mot henne. För att sparka. Hårt. Hon ser på honom med mörka och bottenlösa ögon.
Han förbannar Hitler ibland. Hitler, och Roosevelt, och Stalin, och Churchill, alla andra. Det är lätt att förbanna dem andra. Skylla på dem. Det är hans sätt att må bättre. Att svära och skrika åt resten av världen då han vid sällsynta tillfällen befinner sig i sin ensamhet. Det är lättare att skylla på ledarna, att säga att det är dem som skapat kriget. Istället för att tänka på människorna som han själv som utför orderna. För det är bara det han gör. Han följer order. Ibland, kan han inte låta bli att undra om han inte borde valt döden istället.
Han plockar frånvarande upp barnet. Utan misshandel. Intalar sig att det är för att det ska gå snabbare. Kollegorna som står kvar kastar obekväma och frågande blickar. Han går långsamt genom huset. Ut igen, på lervägen. Han ser på flickan han bär. Hans kamrater förstår inte hur han kan ens röra vid henne. De är rädda att det smittar. Judendomen. Omänskligheten. Under de få meterna till lastbilen som väntar henne kretsar tankarna snabbt. Medarbetarna har glömt henne nu. Förbisett henne. Hon är oviktig. En judeunge. Hon kan försvinna utan att någon saknar henne. Hon skulle kunna räddas. Tankarna rusar. Hon skakar. Han ser på henne. Hon ser tillbaka. Hon ser inte förödmjukad bort från hans blick; kanske är hon för ung för det. Hon gråter inte ens. Först då inser han att hon skakar av kölden. Hon har varken fettlager eller varma kläder till skydd. Utan ett ord ser hon på honom med mörka djupa ögon. I hans minne kommer en annan flicka till liv. En flicka, en aning äldre än denna. Definitivt mer välnärd. I hans ögon vackrare. Han har ett nära band till denna flicka, känner henne väl. Kände. Hon var innan krig, av en annan era i hans liv. Han undrar om hon ännu lever. Han har inte hört något om henne sedan kriget påbörjades. Han undrar om britterna bombat hennes hus. Om hon legat skrikandes i ruinerna efter hjälp utan att bli hörd. Det är tankar som han helst vill undvika. Tankar som blivit tabu inuti hans huvud. De är tankar som han aldrig ska tänka när han följer order. De skingrar hans koncentration. För dem leder omedelbart till att han själv gör samma sak som britterna.
Han återvänder till nutid. Ser kroppen i hans armar. Hon kommer inte bli saknad. Regnet faller över hennes ansikte. Blöter ned håret där tovor och kokor av jord bor. Han kan rädda henne. Det gör honom upprymd. Han känner sig mäktig. Att veta att han har kontroll över liv. Över död. Makt. Det är överväldigande. En av anledningarna till att han sökte tjänsten i Hitlers armé. Han kan rädda henne. Vill han?
Regnet smattrar mot hans hjälm. Det låter högt i öronen och han önskar sig därifrån. Han blin-kar. Och när han slår upp ögonen ser han henne. Den lilla, beniga flickan. Med stora mörka ögon. Männen har flyttat på sig, börjat gå vidare mot andra hus. Hon står redan i lastbilen. Dub-beldörrarna som kräver två armar vid stängning är fortfarande öppna. Ännu en chans. Han ler, lite sådär i smyg. Sedan sträcker han ut armarna.
Han ser lastbilen sakta köra bort genom lervällingen som kallas för väg. Regnet faller oförtrutet mot hjälmen. Sedan vänder han sig om. Han skjuter bort tankarna på flickan och hennes mörkbruna ögon och går närmare huset som ligger bredvid. Han bankar obarmhärtigt på dörren. – Öffnen!
sjuttonde juli tvåtusentio
I två dagar är han borta och det är ingen som ser. Ingen ser. Han antar att han borde vara van nu, att det inte borde röra honom i ryggen men varje gång någon inte märker och ingen ser är det som om ett spjut drivits igenom honom, ett spjut av ondska, ensamhet och hat. Han sänker blicken som han alltid gör och lagar middag. Ingen kommenterar hans frånvaro, att hans lärare ringt hem och frågat efter honom som han alltid gör, för han är den enda som bryr sig, den enda som möjligtvis ser. Han tänker att han blir stor ska han också se, han lovar sig själv att titta efter riktigt ordentligt hos alla han möter. Han måste se. Sedan blundar han för han orkar inte mer. Det är alldeles för lätt att blunda.
femtonde juli tvåtusentio
Soundtrack: Håkan Hellström – Sång i buss på villovägar 2007
“Det är alltså ögonblicken som spelar roll”, summerade hon. ”Den övriga tiden är bara just det: övrig tid. Tack så mycket.”
Hon tystnade och möttes omedelbart av dundrande applåder vilket fick henne att le. Hon älskade applåder. Applåder var bra. Applåder var liv och luft för henne och lite egomassage var aldrig helt fel. Hon visste att hon talat bra idag. Publiken hade snärjts i hennes nät av ord och hängivet dedikerat fyrtiofem minuter av deras liv till att lyssna på henne. Bara henne. Tillslut tystnade salen och klappandet av händer avtog. Ögonblicket var över, precis som hon lovat att det skulle vara.
”Frågor?”
Hon kastade fram frågan, slängde ut den och hennes powerpoint med det ljusgula temat med luftballonger bytte bild till den allra sista av de hon visade idag. En man, eller flera faktiskt tillsammans med en jämlik mängd kvinnor, räckte upp sin hand. Hon log rått åt den företeelsen, precis som hon alltid gjorde inombords. Tänk att de indoktrinerade lärdomarna från skolans dagar fortfarande satt fast så djupt och hårt inom dem alla. Utan eftertanke gestikulerade hon mot den första mannen.
"Ja?”
Mannen tog ett djupt andetag och talade.
”Så vad du egentligen säger är att det finns inget bortsett från ett fåtal ögonblick och det är under de som vi är riktigt lyckliga. Men hur är det med resten av tiden då? Kan vi inte vara lyckliga då också?”
”Nej”, svarade hon irriterat och undrade om han lyssnat alls på henne, ”det kan vi inte. Glädje och lycka är inte tillstånd utan känslor som varar under korta ögonblick som kommer ytterst sällan.
Hon gjorde ett försök till att fortsätta till någon vars frågor var med värda hennes tid, men mannen talade igen.
”Jag tycker du har fel.”
Hennes blick återvände till mannens form och hon slog ut med armarna.
”Okej. Berätta hur du tror att det är.”
Han tycktes tänka över hur hans skulle uttrycka sig under ett ögonblick och hon kunde beundra det. Det var ett gott drag hos en människa att tänka innan hon talade. Ord som försiktigt övervägts hade en tendens till att vara mer pricksäkra och meningsfulla. De vägde tyngre.
”Jag tycker att du har en fruktansvärt deprimerande syn på livet. Visst, naturligtvis finns det stunder då man är lyckligare än andra men jag tycker inte det är omöjligt att vara lycklig hela tiden. Jag menar, varför skulle det vara så?”
”Mitt perspektiv är inte negativt. Det är realistiskt. Och jag anser att vi ska se världen som den är och inte som vi önskar den vore. Vi bör inte låtsas att vi befinner oss i ett tillstånd av permanent lycka när det sannerligen inte är så.”
”Det kanske inte kan appliceras på dig, och i så fall är jag ledsen, men det betyder inte att det är sant för hela mänskligheten.”
”Så du menar att du alltid är lycklig? Är du det just nu?”
Han var tyst. Sedan svarade han.
”Ja.”
tredje juli tvåtusentio
Buddha