Snart ska det ta slut. Hon är uppfylld av tanken, så som idrottare på adrenalin och knarkare på heroin, uppfylld, berusad; hon blir nästan lycklig av tanken. Hon blir bara nästan lycklig av tanken, bara nästan, för hade hon fortfarande trott att hon kunde känna lycka hade hon inte gjort så här. Hade hon trott att hon kunde leva alls hade hon inte fullföljt det hon nu ska fullfölja. Men hon ska göra det. För en gång i hennes liv ska hon göra det.

Det ligger ett brev på huvudkudden på hennes mors säng och det är mer utav en lapp, inget riktigt brev för brevet och rättigheten till ett brev har hon reserverat till någon annan. Det brevet, det i ett kuvert skrivet på med bläck och som har ett klistermärke utanpå, det brevet har hon lagt på sitt skrivbord. Det står ”Johannes” utanpå med de finaste bokstäverna hon kan åstadkomma, kaligrafi, och hon hoppas att han ska förstå. Han kommer få det bättre utan henne ändå, tänker hon, hon är ju inte så viktig trots allt, men han är det, han är jätteviktig. Hon är inte viktig. Det är därför hon klarar av att göra det här. Hade hon trott att hon betydde något viktigt för någon så hade hon kanske tänkt sig för och stannat kvar, lidande. Men hon är ju inte så viktig. Han kommer snart att ha en ny bästa vän.

Hon sitter inte i sitt rum som man skulle kunna tro för mest av allt så vill hon inte vara där, instängd, fångad i hennes egna personliga helvete som numera följer henne vart hon än går, följer henne ut, iväg, överallt. Hon måste få fly från det, måste, måste måste och hon ser ingen annan väg, ser inget annat sätt, det finns inget annat sätt som det skulle kunna gå på. Det finns inte. Så hon sitter där, i jeans och t-shirt och i handen håller hon en kniv. Bänken är grön för bänkarna i parker är alltid gröna, hon vet inte varför, och det är soligt och fåglar kvittrar och det är klart. Hon kan inte se det. Eller hon kan se det, hon ser ju hur fågeln sitter i trädet och hon ser att det är skillnad på ljus och skugga och hon ser mest av allt att världen är som den alltid har varit. Fast den är inte det. Inget är som det har varit och aldrig kommer det att bli så nu. Hon vet det, har insett det, vet resignerat att det inte är något som förändras med vändningen av en handflata. Så länge har hon levt i den nya världen att hon inte tror på att den kan återvända, så länge har hon levt här ensam utan att någon ser. Hon har ärr på sina handleder för det är det enda sättet hon kan känna, det är det enda sättet som får världen att skina lite, att för ett ögonblick återgå till hur det en gång var. Men skenet är lättare nu, kortare, tvingar sig inte igenom på samma sätt som förr och den gamla världen är svåråtkomlig. Kanske ska den komma nu, komma med blodet, komma som den gjorde förut. Hon vet inte hur det ska gå. Hon vet inte vad som händer och trots att det oroar henne så oroar det henne inte så mycket som det oroar henne att för alltid känna ingenting alls. Hon behöver känna, någonting, vad som helst, för även om hon egentligen inte är desperat eller saknar så vet hon att det inte ska vara så här. Någonting är fel, hon är fel och det måste bli så. Hon måste agera. Så hon tar kniven och hon skär djupt, ser blodet strömma, skär igen, ser det rinna, bilda en liten pöl nedanför bänken som växer, växer, växer, blir större, blod, rött blod, blod. Det svartnar inför ögonen och hon tänker den sista tanken att fortfarande känner hon ingenting.

första oktober tvåtusentio

3 kommentarer:

  1. L8 says:

    Otäck, vackert, sorgligt och väldigt berörande.

  1. Froste says:

    Tack! Orden värmer.

  1. regnnatt says:

    Mycket vackert och starkt, "fortfarande känner hon ingenting", så sorgligt, så förgäves...

    Jag tänker på pojken som tog sitt liv framför datorn och ryser. Och jag tänker på Ann Heberleins Jag vill inte dö... som är en av de finaste böcker jag läst.
    Livet är inte lätt.

Skicka en kommentar

Ge mig ett ögonblick av din tid.

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.