I två dagar är han borta och det är ingen som ser. Ingen ser. Han antar att han borde vara van nu, att det inte borde röra honom i ryggen men varje gång någon inte märker och ingen ser är det som om ett spjut drivits igenom honom, ett spjut av ondska, ensamhet och hat. Han sänker blicken som han alltid gör och lagar middag. Ingen kommenterar hans frånvaro, att hans lärare ringt hem och frågat efter honom som han alltid gör, för han är den enda som bryr sig, den enda som möjligtvis ser. Han tänker att han blir stor ska han också se, han lovar sig själv att titta efter riktigt ordentligt hos alla han möter. Han måste se. Sedan blundar han för han orkar inte mer. Det är alldeles för lätt att blunda.
femtonde juli tvåtusentio
