”Såja, gå ned du.”
Mannen som talar, han med det gråsprängda håret och de plirande blå ögonen, han sitter på huk framför luckan i golvet. Mannen, just den mannen, har en mjuk och dämpad röst. En gjord för att lugna, för att beskydda.
”Det är inte farligt”, understryker mannen.
Till vänster om mannen sitter ett barn. Också barnet på huk på golvet av trä. Det är ett dammigt golv som verkligen skulle behöva tvättas. Skrubbas av en borste doppad i vatten, styrd av människohänder. En stråle sol skiner in genom ett fönster och träffar golvet. Fönsterluckorna står öppna, som en påminnelse av andra tider. Lyckligare sådana. Skrattet från ett annat barn smiter in genom fönstret och det glider obemärkt genom rummet, utan att på något sätt penetrera den spända stämningen som finns där och tittar man mot solstrålen kan man se dammpartiklarna virvla i luften, se hur de valsar kring varandra i en redan koreograferad dans. Barnets ögon har fastnat på dem, fastnat på hur dammet smeker sängens stolpe och golvet den står på. Allt för att inte titta på luckan. Luckan. Den är obetydlig i utseende och absolut inte uppseendeväckande, den är lätt att bortse från. Den luktar ingenting numera, men den gjorde det förut. Den luktade trä, sådär nytt och friskt och hade den mysiga doften av skog och drömmar. Men den känns fortfarande len mot handflatan, precis som den gjorde då. Sandpapprad i en evighet av först grovt och sedan mjukt sandpapper, i etapper som tog förunderligt lång tid. Tidigare mjuka människohänder gjorde det. Skapade luckan. Nu har händerna valkar och naglarna är spruckna och nedbitna. Det är ingen ny lucka. Det är inte mannen som snickrat den. Mannen flyttade in för många år sedan och när han knuffade undan det stora vitrinskåpet under ett magiskt ögonblick av nyfikenhet fann han luckan. Luckan som sitter fast i golvet och är vacker.

Det finns bara ögonblick. Det har barnet fått erfara första hand. Ingen evig lycka existerar, ingen sann godhet. Det finns bara en blandning och en numera svag dröm om någonting annat. Sättet som barnet kommit hit på är i högsta grad extraordinärt. Barnet förstår inte det förstås, men mannen gör det. Det är en knut på tråden ödet använt i sin väv som fört barnet hit. Barnet, som är en högst tvivlande person, tittar nu på mannen och det är just på grund av barnets tvivel som det står handfallet inför det här ögonblicket, den här händelsen. Luckan, luckan i golvet som är uppfälld och lutad mot väggen, den luckan. Den står framför barnet. I ena änden sitter en ring av metall fastskruvad, ett handtag att öppna luckan med. Handtaget är svalt och kallt och format av järn. Det är också lent, precis som träet, men på ett annat sätt. Metall och trä är så olikt som det kan bli och lent är ett otillräckligt ord för att beskrivning det. Även gångjärn, i samma silvriga färg som ringen, har skruvats fast på luckan men på den motsatta sida, och det är de, bara de, som förankrar luckan i golvet, i världen. I verkligheten. Stängd är det bara gångjärnen som håller luckan uppe, utan dem skulle den falla ned i mörkret, i hålet luckan leder till.

En gång var det krig. Krig. Ett blodigt sådant, mellan de som trodde olika. Under en period var dalen och huset i dalen och luckan inuti huset i dalen under ockupation och hålrummet under luckan skapades. Förmodligen var det under ett ögonblick av genialitet som luckan uppfanns, brukar mannen tänka, och kanske räddade luckan ett liv. Kanske flera. Vad vet mannen? När kriget var över stod huset tomt och hålrummet under det lilla huset likaså. Nu bor den gamle mannen där och odlar sina rosor.
Barnet tittar spänt på mannen. Kommer han tvinga ned barnet genom luckan? Ned till hålet med väggar av jord. Det skrämmer barnet som redan varit instängt alldeles för mycket i sitt korta liv. Barnet tittar ned och sedan på mannen. Det är tyst och barnet borstar bort ett par hårstrån ur ögonen. Det är en oskyldig gest och mannen stirrar stint på barnet. Vad är mannens skäl till att barnet ska ned genom luckan till hålet? Är det rättfärdigat? Är det nödvändigt? Bara mannen och barnet vet. Eller hur?
Det är bara ett ögonblick. Ett beslut. Ett enda ögonblick.
”Hoppa ned.”
Stoj hörs genom fönstret från gården. Solen går i moln. Sedan är ögonblicket över.

tjugosjätte april tvåtusentio


Det är en sällsam melodi som spelas i hennes öron och den är skarp och klar, precis som hon. Hon är glad idag. Hon är nästan alltid glad för hon älskar hur känslan känns. Mer ofta än inte tvingar hon fram leendet för hon vill känna så som leenden känns och se så vacker ut som flickor med leenden på läpparna gör. De är vackrast, tycker hon. De som tycks se livet som en lek, de som klarar av att behandla det som är viktigast av allt på detta vis. Själv är hon inte riktigt så, men hon beundrar de som är på det sättet och försöker med allt hon är, med allt hon är och någonsin kommer vara, att vara så. Hon själv duger inte. Hennes föräldrar berömmer henne, hennes vänner älskar henne och övriga släktingar hyser respekt för henne men hon duger inte. Det är en liten, gnagande känsla av otillräcklighet som äter i henne; en känsla, ett faktum, som dag efter dag tar en liten, liten del av det som är hon och ersätter det med någon annan, någon skrattande okänd flicka som är allas och ingens vän.

Den sker så långsamt; förändringen, förvandlingen. Så långsamt att den inte syns. Men den finns. Sakta blir tänderna vitare, leendet bredare och skratten gladade och lättare. Det är en stark fasad hon upprätthåller och ingen, ingen, tycks se att den är. Finns. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta men hon väljer skrattet som växer sig ännu högre, ännu klarare, ännu mer likt poetiska klockor som klingar om våren. Hennes hår blir mer gyllene, längre, kläderna mer färgstarka och klackarna högre. Hela hon är den starkaste av alla och självförtroendet lyser som en brinnande sol, som är hon, i det annars fullständiga, dova mörkret. Och det är ingen som ser. Vill se?

Hon känner sig instängd, allt är så oerhört isolerat och kvavt. Utan möjligheten att gå luft, att få komma upp till ytan för ett tag, ett ögonblick, gråter hon. Hon gråter och snyftar, lider med skarp och riktig smärta inombords, i brösten, alltid i tystnad i ensamhetens skuggor. Ingen känner henne tillräckligt väl för att få se hennes svaghet, ingen känner hennes inre med drömmar, hopp och oro. Ingen ser längre än till ytan och det sörjer hon mest. Tillsist kommer lugnet. Långsamt, som en trygg filt lägger det sig över henne och tårarna hejdas, hulkningarna avtar. Hon blundar en liten stund, tillåter den sista tåren att falla och tar därefter en titt på sig själv i spegeln bredvid hennes säng. Hon drar långsamt upp mungiporna och det ser mer än påklistrat ut. Fejkat. En gång till försöker hon, sedan ytterligare en gång. Om och om igen tills det ser naturligt ut. Äkta. Sedan ler hon och lämnar sitt rum för världen utanför. Hon tänker inte falla.

nittonde april tvåtusentio


Man kör förbi och alla stirrar. Blå och gula ljus blinkar i natten. En olycka. Det är kallt och hemma gråter Calles mamma. Det märks dock inte här. Här har en olycka skett. Ute skriker Ebba och Sophi tar på henne med lugnande händer. Andas, säger hon. Snälla andas. Andas, säger hon. Sophi känner hur något, någon, drar på hennes axel, men det är inte viktigt. Hon kämpar för att hålla sig kvar vid Ebba. Ambulanspersonalen står på knä i snön, kollar Ebbas puls, blodtryck, om hon andas. Lever hon? I Sophis värld gör hon det. Sophi kan inte tänka sig en värld utan Ebba. Kom igen Ebba, ropar hon och armarna bakom henne drar hårdare. Det är inte skönt, men obekvämligheten är mycket, mycket mindre än rädslan för Ebbas liv. Plötsligt rycks hon bakåt och en av ambulansmännen skymmer Sophis syn av Ebba. Något varmt rinner ned för Sophis haka men hon vet inte, bryr sig inte om vad. Hon hör nästan ingenting längre, inte Ebbas skrik, skriker hon fortfarande, lever hon, existerar hon? Panik, panik, panik. Hon försöker slita sig loss men det går inte, det är omöjligt och omänskligt och hon försöker ändå. Det är stunden av fasa och maktlöshet och Sophi har aldrig känt såhär, aldrig trott att det går att känna såhär. Hon gråter men märker det inte, hon slår mot händerna som förs mot hennes ansikte, mot hennes huvud, för hon ser inte då. De är i vägen och hon hatar det. Hon måste se, måste se Ebba. Hon känner inte sticket i armen, inte hur de masserar henne där. Sedan blir allting svart.

femtonde april tvåtusentio


Det gick upp för henne och hela hennes värld förändrades. Bara sådär. Under ett ögonblick. Det är allt som krävs. Och ögonblick – de är allt vi har.


Här är en samling ögonblick. Det är ögonblick där beslut tas, saker som förändrar liv sker och ögonblick där människor står upp för vad de tror på, fragment av ett liv inbundna i ögonblick där människor krymper av rädsla och terror. I vissa händer ingenting alls.

Så här är de. Världens ögonblick.

femtonde april tvåtusentio

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.