Med mjuka händer smekte han hennes ansikte och såg henne i ögonen. Det var lycka.
”Jag älskar dig”, talade han om för henne och hon hörde den oerhörda sanningen i hans ord, i hans röst. Hon hörde kärleken, så stor, så uppenbar; så ärlig. Underbar. Hon älskade honom tillbaka och med absolut säkerhet visste hon att han visste det. Han var hennes allt.
”Jag är judinna.”
Orden var plötsliga, utspottade innan hon hann hejda sig. Han lutade sig sakta bakåt, bort från henne, men fortfarande halvliggande upproppad på sin armbåge.
”Ursäkta?”
Hon upprepade det, sa det igen.
”Jag är judinna.”
Hon såg honom i ögonen, i hans djupa blå ögon med samma färg som himmelen. Friheten. Hon ignorerade omgivningen. Från hennes syn försvann rummets röda färger, de svarta hakkorsen som brännmärkte väggarna, hans uniform som oförsiktigt kastats på golvet bredvid hennes klänning. Sängen de låg i försvann, den gyllene kristallkronan med de fladdrande ljusen och de dyrbara portätterna gick förlorade. Ingenting spelade någon roll vid anblicken av honom. Bara han gjorde det. Så hon såg på honom, blicken fast. Orubblig. Det vördnadsfulla uttrycket i hans blick, hon hade sett det förut. Hon log. Nu skulle det komma. Hon behövde inte oroa sig. Allt skulle komma att bli bra. Han skulle försäkra henne om sin allomfattande kärlek och allt skulle återvända till det normala, bara bättre, klarare, sannare. Hon andades ut, slappnade av och lättnaden fyllde henne med det lugn som endast lättnad kan skänka. Hennes leende breddades och det var ett underbart sådant, stärkt utav ren och otrolig lycka, den sortens känsla som hon endast lyckades uppenbara kring honom. Hon var så lycklig som hade honom i sitt liv. Riddaren och försvararen av hennes hjärta.
”Är du helt galen?”
Han satte sig upp och stirrade på henne.
”Du skojar, eller hur?”
Hållandes lakanet hårt kring sitt bröst satte även hon sig upp och hon lutade sig mot honom, sträckte ut sin hand.
”Vad? Nej, självklart inte, älskling”, skrattade hon. ”Det här är alldeles för viktigt för att kunna skämta om.”
Hon tog sin hand och placerade den kärleksfullt mot hans kind.
”Och jag älskar dig ännu mer för att du förstår”, förkunnade hon.
Han slog bort hennes hand utan eftertanke och stirrade oförstående på henne. Hennes pigga blå ögon, den lilla näsan och sättet hennes hår tumlade ned förbi hennes hals, över hennes nacke och axlar för att mjukt kurva sig kring hennes bröst. Hennes nacke… det var den som fångat honom. Hennes nacke. Hennes nacke; hennes nacke och det alltid pärlande skrattet i hennes röst.
”Du är jude?”
Han kunde inte förstå och han förstod ännu mindre när hon nickade och log. Han reste abrupt på sig, famlande, och gick långsamt naken bort mot det lilla avlastningsbordet vid dörren.
”Kom tillbaka”, hörde han hennes förföriska röst säga från sängen och när han vände sig om hade hon lagt lakanen inbjudande åt sidan, bredvid hennes kropp, givande honom en full anblick av allt han redan berört och smekt och kysst och älskat. ”Det är kallt utan dig”, spann hon med känslofulla ögon och ett brilliant leende.
Från stolen bredvid det lilla bordet plockade han upp sitt vapen och han riktade det mot henne. Sedan pressade han ned avtryckaren. Två höga smällar, skott, pang, pang, avbröt nattens tystnad och blodet rann ut över lakanen, befläckade dem, skapade en drastisk kontrast, rött mot vitt, vitt mot rött, rött mot vitt. Han gick tillbaka till sängen och tittade på henne. Han höjde sin hand och utan att röra vid henne letade han efter hennes andetag. Han fann inga. Han tog på sig kläderna, sin uniform och sina medaljer och tog sig en titt på sig själv i spegeln. Han såg sängen i bakgrunden innan han gick ut genom dörren. Inte förrän han lämnat både hotell och parkeringsplats bakom sig drabbade insikten honom. En våg av illamående slog till som en knytnäve. Herregud. Vad har han gjort. Plötsligt fann han sig lutandes mot ett närliggande hus för stöd. Han har…- Han gjorde- Han- Han klarade knappt av att tänka tanken. Hans älskarinna under… år. Han- Han hade legat med- Han hade älskat… en judinna. Han kräktes i buskaget.
tredje juni tvåtusentio
