SJ.

SJ.
Tåget är försenat och det är därför hon gråter. Snyftar. Fan, tänker hon, fan. Hon svär och gråter, högt och ljudligt för hon bryr sig inte längre att folk ser eller folk tittar; hon har redan gett upp. Fan. Tårarna rinner, rinner, fryser mot kinden i den svinkalla luften men ingenting får dem att sluta falla, sluta rinna, ingenting alls. Hon hulkar, håller mobiltelefonen hårt i handen, sin vantbeklädda hand, men det finns ingenting hon kan göra, inget att förändra. Tåget är försenat. Det där jävla tåget är försenat och tåg kommer när de kommer och inte när människorna vill, oavsett vad tidtabellerna lovar och SJ säger. Tåget är försenat, sent; en kvinna med trötthet i rösten ropar ut den nya förväntade tiden. 14.20. Hon svär lite till för nu är det säkert, nu är det sant. Hon hinner inte. Telefonen håller hon ännu hårdare och hon tittar på den, bara tittar på den för vad ska hon göra? Hon måste fälla upp den, måste trycka på knapparna och sedan luren, lyssna på tonerna, ringa, prata. Hon måste göra någon besviken och hon vill inte det. Hon vill så oerhört gärna göra någon lycklig och hon skulle ha gjort det. Hon skulle verkligen ha gjort det. Det blir inte så.

Skälen är inte hennes egna. Det är det där försenade tågets fel och av det skälet som inte alls är hennes eget kommer någon att känna ilska, uppgivenhet. Fan också. Jävla SJ. Runt omkring henne luckras Sveriges stelhet upp, människor talar med varandra, klagar, pratar, svär. Så som hon skulle göra om hon skulle någon vanligstans, om det inte fanns någon som väntade vid andra änden av spåret som hon nu gör besviken. Hon tar ett skälvande andetag innan hon tar av sig vanten och trycker på knapparna, tvingar fram modet till samtalet. Gryffindor. I andra handen håller hon biljetten men vad hjälper det? Det kommer inget tåg. Inte förrän 14.24.
”Sonja!”
Den varma rösten skulle göra henne glad alla andra dagar, röster från den som älskat henne, den som ställt ultimatumet hon måste följa för hon vet att det är rätt. Hon älskar också. Rösten är glad och hon önskar att hennes kunde vara det också men det är den inte och när hon talar brister den.
”Kim.”
Den är bruten och skadad, fylld med tårar.
”Sonja?”
”Kim. Kim, jag kan inte komma. Jag kan-”
Rösten lägger på och det är en ljus ton, en tjutande ton som skär i hennes hjärta, som låter. Inte betryggande. Inte lycklig. Hon gråter ännu högre, tjuter ännu mer och alla stirrar men vad gör det? Hon ville komma. Hon ville komma. Hon ville ta den sista chansen. Hon ville komma, men det går inte. Tåget är försenat.

tredje december tvåtusentio

1 kommentarer:

  1. regnnatt says:

    Du skriver mycket vackert. Alltid.

Skicka en kommentar

Ge mig ett ögonblick av din tid.

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.