Ett ögonblick.

Hon är en fantastisk människa, eller hur? Hon är det. Hon hoppas att hon är det, försöker med otrygg desperation i hjärtat att vara det. Hon är positiv, glad, i alla fall nästan alltid och hon vill vara det. Alla problem krymper då även om de aldrig försvinner, krymper; livet känns lättare. ”Se det positivt” är ledorden i henne liv, hennes tillvaro, jag. Men det är inte alltid enkelt att vara uppmuntrande, speciellt inte när man, hon, bara vill krypa ned i ett litet hål och sova ett litet, långt, tag. Självklart gör hon, jag, inte det, jag vill hålla mig vaken, flytamde. Tappar jag fotfästet en endaste sekund faller jag, fastnar jag, alldeles för långt ned. Hon ser till att inte göra det. Så hon ger komplimanger. Skrattar. Stöttar. Ler. Gör saker andra inte gör för hon tycker att någon måste göra det och ingen annan gör det så då måste hon. Samtidigt så skrattar hon, är positiv och någonstans tror hon genuint, djupt inuti det hon ser som sitt jag, tror hon att det ska bli bättre. Hon vill så gärna och väldigt mycket att det ska bli det och hon vet att en dag kommer det vara så. Inte idag. Någon dag. Men hon vill ha något litet tillbaka. Komplimang. Två. En uppmuntran. En handtryckning eller ett leende. Det är inte lätt att alltid vara andras klippa, alltid vara glad.

Hon vill också höra att hon är underbar.

sextonde december tvåtusentio

Tåget är försenat och det är därför hon gråter. Snyftar. Fan, tänker hon, fan. Hon svär och gråter, högt och ljudligt för hon bryr sig inte längre att folk ser eller folk tittar; hon har redan gett upp. Fan. Tårarna rinner, rinner, fryser mot kinden i den svinkalla luften men ingenting får dem att sluta falla, sluta rinna, ingenting alls. Hon hulkar, håller mobiltelefonen hårt i handen, sin vantbeklädda hand, men det finns ingenting hon kan göra, inget att förändra. Tåget är försenat. Det där jävla tåget är försenat och tåg kommer när de kommer och inte när människorna vill, oavsett vad tidtabellerna lovar och SJ säger. Tåget är försenat, sent; en kvinna med trötthet i rösten ropar ut den nya förväntade tiden. 14.20. Hon svär lite till för nu är det säkert, nu är det sant. Hon hinner inte. Telefonen håller hon ännu hårdare och hon tittar på den, bara tittar på den för vad ska hon göra? Hon måste fälla upp den, måste trycka på knapparna och sedan luren, lyssna på tonerna, ringa, prata. Hon måste göra någon besviken och hon vill inte det. Hon vill så oerhört gärna göra någon lycklig och hon skulle ha gjort det. Hon skulle verkligen ha gjort det. Det blir inte så.

Skälen är inte hennes egna. Det är det där försenade tågets fel och av det skälet som inte alls är hennes eget kommer någon att känna ilska, uppgivenhet. Fan också. Jävla SJ. Runt omkring henne luckras Sveriges stelhet upp, människor talar med varandra, klagar, pratar, svär. Så som hon skulle göra om hon skulle någon vanligstans, om det inte fanns någon som väntade vid andra änden av spåret som hon nu gör besviken. Hon tar ett skälvande andetag innan hon tar av sig vanten och trycker på knapparna, tvingar fram modet till samtalet. Gryffindor. I andra handen håller hon biljetten men vad hjälper det? Det kommer inget tåg. Inte förrän 14.24.

”Sonja!”

Den varma rösten skulle göra henne glad alla andra dagar, röster från den som älskat henne, den som ställt ultimatumet hon måste följa för hon vet att det är rätt. Hon älskar också. Rösten är glad och hon önskar att hennes kunde vara det också men det är den inte och när hon talar brister den.

”Kim.”

Den är bruten och skadad, fylld med tårar.

”Sonja?”

”Kim. Kim, jag kan inte komma. Jag kan-”

Rösten lägger på och det är en ljus ton, en tjutande ton som skär i hennes hjärta, som låter. Inte betryggande. Inte lycklig. Hon gråter ännu högre, tjuter ännu mer och alla stirrar men vad gör det? Hon ville komma. Hon ville komma. Hon ville ta den sista chansen. Hon ville komma, men det går inte. Tåget är försenat.

tredje december tvåtusentio