Ett ögonblick.

Ibland är det så små saker som håller henne flytande. En barnhand i hennes hand, en diktrad, en droppe solsken eller en kyss mjuk av kärlek mot hennes panna. En inre röst som viskar att du får också leva, en trudelutt ur ett musikstycke eller ett främmande tantskratt som påminner henne att det finns glada saker, det finns lycka och det finns vänlighet. Kärlek. Hon måste påminna sig om det ibland, måste komma ihåg att det finns kärlek, så hon klamrar sig fast vid det, kämpar för att hålla tanken, för håller hon inte hårt i verkligheten sjunker hon. Sjunker hon, sjunker hon, sjunker hon, sjunker hon.

Havet av ångest är så lätt att drunkna i, men ibland, ibland ser hon världen som snurrar i skinande glans, lekande läppar mot mjuk hud; hon är lycklig. De ögonblicken är hennes nödutgång, de dagarna har blivit nödvändiga för att hon alls ska kunna överleva. Hon skrattar och ler och pärlor faller istället för isande kulor, lägger sig som täcken på marken och begraver det mörka, äckliga, vidriga. Ångesten. Och hon kan tänka igen. Hon kan tänka, hon kan skratta, le, och tänka att hon ska nog komma att klara av även det här. Hon ska överleva ångesten, ska överleva, tänker aldrig ge upp, tänker aldrig ge sig! Hon vill stå på berg och skrika att hon lever, och hon tänker aldrig sluta leva! Hon lever! Hon skrattar, snurrar som ett litet barn, skrattar, låter skrattet bubbla upp ur hennes strupe och flyga ut över världen som såpbubblor från barnens händer.

Men även det ska komma att ta slut. Pärlorna ska sluta falla från himlen, täcket på marken rinna bort och berget ge vika för regnet och blåsten. Så ska hon falla ned i  leran med isande små hagelklumpar som regnar hårt och hon ska undra om det är nu hon ska dö.

Är det nu hon ska dö? Hon kommer inte ha något emot att dö, för det hon ska känna kommer vara så som hon känt innan hon var lycklig. Det ska vara så fruktansvärt att hon inte vet vad hon ska ta vägen; hon kommer inte kunna andas, vara kall, inte kunna känna sina fingrar, må illa så hon tror att hon kräks fast hon gör inte det, inte kunna andas, kan inte andas. Så hon gråter, gråter av desperation och ensamhet och rädsla, och nu är det ingenting som ska komma, ingenting som ska komma, det är någonting som är, så hon ber till den gud hon inte tror på att snälla, snälla, snälla, snälla, låt det ta slut. Låt det ta slut. Snälla. Om hon måste dö för att det ska ta slut får det väl vara så men snälla, snälla, låt det ta slut. Hon kan inte andas.

Och i den stunden känns skrikandet och lekandet på berget borta och hur kan haglet någonsin varit pärlor? Kan det någonsin funnits någonting gott? Kan hon ha skrattat och fikat och tittat hur glädjen flutit i sina döttrars ögon? Kan hon ha gift sig och varit lycklig och älskat och hur kan det någonsin ha funnit någonting som inte är just nu?

Men händer smeker hennes hud, ord försöker tvinga henne att öppna ögonen, känna haglet smälta, klättra upp med henne om inte på berget, så i alla fall på en liten kulle. Kan hon inte se den gröna skylten? Kan hon inte se de vita symbolerna, kan hon inte det? Kan du inte se det randiga dörrhandtaget du egentligen inte får trycka ned eller de blinkande lamporna? Kan du inte se det? Snälla, min älskade, kan du inte se det?

nionde december tvåtusenelva 

När han lämnar henne, lämnar han en kvinna med tårar som faller. Tårar som kommer av att känslorna fylls till bredden; smärta, hat och förödmjukelse. Men mest hat. Mest hat. Hatet kommer enklast och ilskan hon känner, ilskan över all uppgivenhet han fått henne att känna, den har hon aldrig känt förut. Ilskan är ny och aldrig har hon varit så uppfylld av ilskan, aldrig har hon känt tills hon blivit förblindad av ilskan. Hon hatar honom. Rent och skärt hat strömmar genom ådrorna när hon om natten lever i skräcken att han kanske ska komma i igen. För när han kommer tar han henne, och när han tar henne hatar hon honom. Tagandet när hatet och när hon efteråt kurar ihop sin brutna kropp stärker hatet henne; hatet är vad som behåller hennes vett när hon stängs in i hålan som knappt förtjänar att kallas ens det. När råttorna kryper över hennes kropp och slickar hennes sår, när spindlarna försöker snärja henne i sina när, när håret bryts av för att hon inte fått någon mat, då hatar hon honom. Hatar honom hatar honom hatar honom hatar honom hatar honom. Hatar. Honom. För han har stulit från henne, har stulit något hon aldrig ska återfå, har stulit något ovärderligt och viktigt som aldrig kommer komma tillbaka. En omöjlighet. Ett hopp. Hon svär åt honom i tystnaden och när hatet, överlevnaden, när det med rädsla så som vatten när världen. Hennes gamla jag skulle gjort upp planer, hennes gamla jag skulle planerat djupa saker som med all säkerhet skulle gått i lås, skapat tankar och smitt ränker som ingen undkommit men hennes nya jag gör inte det. Hennes nya jag är trött och hungrig och kall och hon är förblindad av hatet som är det enda som finns kvar. Hatet är det hon är. Hatet, det som ska förvandlas till ett bländande raseri, hatet som ska förtära allt tills ingenting alls finns kvar. Tills han försvunnit. Tills han dött, tills råttornad gnagt rent hans ben, tills hans ruttnande stank omger världen, tills han aldrig mera finns och inte kommer finnas. Tills han försvunnit. Just det hatet känner hon. Just det hatet. 

sextonde oktober tvåtusenelva

Han växte upp med vetskapen att han var bäst. Bäst. ”Du är bäst”, sa hans föräldrar till honom. ”Du är bäst i hela världen.” Så han trodde på det. Levde på vetskapen om att det verkligen var han som var bäst. Och sedan var det inte så.

Han trodde nog ändå att det en dag skulle bli bättre. För det blev bättre, även han bara kunde se det i retrospekt och aldrig i nutid. Plötsligt kunde han gå ut på kvällarna igen, plötsligt överlevde han trots att han missade några timmars sömn eller en måltid, han klarade av att tåget var försenat, han kunde le igen. Och så insåg han att han haft en hel vecka utan ångest, flera dagar. Alltid var det plötsligt, alltid oväntat. Aldrig fick det honom att le, utan bara att känna en outsäglig lättnad över att det inte var som det där första året som han fortfarande inte minns. Och han trodde att det skulle fortsätta så, att han skulle fortsätta så; han skulle sakta, sakta, bli stadigt bättre och en dag – trots att han inte kunde föreställa sig hur något sådant skulle kännas – så skulle han må bra. Men så hände det något, och så blev det inte så.

Tablettasken stod i fönstret i tre dagar innan han klarade av att öppna den. Innan han klarade av att ta ut en av de silvriga kartorna och titta på de avlånga, vita tabletterna som var inuti. Innan han klarade av att ta fram ett glas, dela en tablett, lägga den på tungan och svälja den. Tre dagar innan han påbörjade sin medicinering. På den påklistrade lappen på utsidan där det stod hans namn och personnummer stod det ”1 st tablett 1 gång om dagen mot ångest” fast med stora bokstäver som skrämde honom litegrann inuti där ingen annan kunde titta in. Han hade alltid trott att han var bäst men man är inte bäst om man äter mediciner, man är inte bäst om man inte klarar sig utan det. Så han är inte bäst. Inte bäst. Det gör ont inuti att erkänna det, gör ont att inte på något sätt kunna hålla kvar vid den barnsliga tron på att man själv kan besegra och ensam klara av allt i hela världen. Det gör ont att bli stor. Det gör ont att veta att han inte är bäst, för är man bäst behöver man inte tabletter för att överleva. Han behöver tabletter för att överleva. Han gör ont.

Det värsta är att tabletterna faktiskt fungerar, att de får honom att må bättre. Att han inte kan sluta, inte för något beroendes skull, utan för att de faktiskt får honom att må bättre. Att någonstans, trots att han inte längre är bäst, så vill han inte sluta. Viljan uppblandat med behovet, den trasiga drömmen. Ända sedan han började må dåligt har drömmen varit trasig och någonstans vet han att det kommer göra ont när han blir stark nog att börja reparera den, att det inte kommer gå lika bra som förut. Drömmar bygger på något slags hopp, på en barnslig tro på något som man egentligen vet är oerhört osannolikt och han har blivit alldeles för realistisk. Det gör också ont, att veta att han inte är den positiva och glada som han alltid utgett sig för att vara. Förut var han det men nu när han möter sin psykolog igen så är det inte hans jag, det är ett skal. Han måste ömsa skinn, bli annorlunda. Det är svårt att vara annorlunda bland människor som redan känner honom men svårast är det att inse att han inte är vad han en gång varit.

Han är inte bäst. Han är inte bäst. Vetskapen biter sig fast i honom, klamrar sig kvar när dagarna går och kramar ur lite glädje ur hans själ och det gör också ont. Allt gör ont, fast ändå inte för tabletterna hjälper så det är inte ångestont utan det är helvete-jag-är-inte-den-jag-alltid-trott-att-jag-är-ont och det är lika illa fast på ett annat sätt. Inte bara en förlorad ungdom utan en krossad sådan, mörka tankar och den eviga frågan: hur kunde jag någonsin ha varit så naiv? Det är omöjligt att förstå och kanske ska man inte förstå, för hade man kunnat förstå så har han väl funderat tillräckligt för att göra det nu. Fanns det en omedelbar förståelse skulle han redan veta. Han vet inte.

I nattens djupa hemlighet undrar han om det är värt det. Är det värt det? All den undran, all svaghet, vetskapen om att han inte är bäst. Är tabletterna värda det, är välmåendet från sertralinet värt all den ovissheten? Han vet inte det heller, men det finns en sak han vet. Det finns en sak han vet med all säkerhet och det är att han mår bättre. För varje dag med tabletterna så mår han bättre igen. Han mår bättre. Kan gå ut, kan le, kan sova utan ångestdrömmar. Det, mer än någonting annat, gör det omöjligt att sluta. Det vet han under alla ögonblick i hela världen.

fjortonde septemper tvåtusenelva

Ingen säger det till henne och ibland undrar hon om det är det som är det värsta. För egentligen, varför är det ingen som säger till henne att det kommer att bli bra? Varför är det ingen som tar sig tiden att berätta att hon behöver inte oroa sig, att hon är älskad och söt och det kommer gå bra för henne också? Alltid är det hon som är den positiva, den glada och tillsynes lyckliga. Men i tre år har hon levt med ångsten, kämpar med den, tampas mot ångestmonstret som hon mer än någonting annat vill se dräpt, trots att det inte går; desperat längtar hon efter ögonblicket då någon kommer se genom det positiva och veta att det finns negativt också, det är bara det att hon vägrar låta det vinna. Vägrar. Trots det så finns det svåra dagar, svaga dagar, dagar då även hon funderar på hur det ska bli, då även hon tvingas tillåta rädslan att vara det dominanta och inte bara det recessiva. För vad ska hända i framtiden?

Det är de dagarna som är svårast. De är dagarna hon sms:ar sina vänner bara för att påminna dem om att de är underbara; det är då hon länkar fina citat för att andra ska veta att de är tänkta på, att de är fina och ganska väldigt makalösa. Sedan sitter hon där, arg nästan, och undrar varför hon aldrig får sådana spontana sms, varför hon så sällan får länkar till sin facebookprofil eller spontant får höra att hon är underbar, trots att hon inte gjort någonting annat än att vara sig själv. Hon önskar att de kom oftare, de sms:en, de kommentarerna. Kramarna. Så när någon frågar allvarligt hur det är med henne, egentligen, frågar med mjuka ögon och ett sant intresse för att veta, då sparar hon ögonblicket djupt inuti. Tänker på det. Förvaltar det. Sms:en sparas för att påminna henne när det känns som allra mörkast att någon älskat henne, någon älskar henne, för det är med sådana gester man visar varandra att man älskar.

Hon ser det stora bekräftelsebehovet. Hon gör faktiskt det, vår Marie. Hon ser det. Vet att det finns. Men även om hon säger till sig själv att det inte borde spela någon roll, att hon redan är fantastisk och underbar, och även om hon till och med vet det så vill hon ändå höra det. Att andra också ska se det. Veta det. Hon vill väldigt gärna att det ska vara så.

Så sitter hon där, telefonen i handen, lika rädd som alla studenter inför framtiden, inför det som tydligen måste göras till de bästa åren utav hennes liv – förutsatt att hon inte redan missat dem, ångestinfesterad som hon nu varit. Så hon pratar om rädslor med vännen, pratar om det jobbiga och det svåra, men trots det är det ändå hon som skriver det tillslut. Trots allt är det aldrig någon annan som skriver det, som säger det, som tycks tro att hon också behöver höra att allt kommer bli okej, ja, bra till och med! Ingen säger det och hon undrar ibland om ingen annan ens tänker det eller inte ens försöker intala sig just det där som alla egentligen önskar. Så hon skickas sms:et och önskar att hon hade varit den som fått det. Som fått orden:

Allt kommer ordna sig.

Allt kommer lösa sig.

Allt kommer bli bra.

Du behöver inte oroa dig.

Du är underbar.


tjugotredje augusti tvåtusenelva

Om jag blundar lite kanske det inte gör så ont?

Sticket djupt in, nålen som mördar köttet, blodet som rinner till. Smärtan kommer. Blundandet hjälpte inte.

Oh.

artonde augusti tvåtusenelva

Ett ögonblick, säger hon och han förstår inte. Ett ögonblick? Ett enda ögonblick? Hur ska ett sådant kunna göra upp för ett helt liv fyllt av hat? Hur ska han kunna leva på detta enda ögonblick under alla år som följer, under alla drömmar han kommer ha, hur ska han kunna leva på något som varar under så lite? Är det ens möjligt att överleva på ett ögonblick?

Han åtrår henne. När han står där åtrår han henne och han vill ha henne. Det är något djupt inifrån, något som överstiger vett och sans, något primitivt som han, man, aldrig kommer att riktigt, fullkomligt, att förstå. Det är inte logiskt; det är. Det är och varandet är inte valfritt, inte något valt, något älskat. Det är.

De har sitt ögonblick. Det är vacker och fullkomligt och underbart och just då, under ögonblicket, så är det allt. Allt och allt och allt. Allt. Allt som skulle kunna finnas och allt som redan finns, det som är; det är ögonblicket. Smekande händer, mjuka händer, tysta, ansträngda andetag och lycka i luften och hennes hår är rött och hon är så vacker, fantastisk. De älskar. Desperat och frenetiskt men lugnt och underbart och allt är motsägelsefullt och som ingenting annat. De är Tillsammans och det är allt. Sedan, tar det slut.

Någonstans, har han rätt. Det kommer inte räcka till. Ibland kommer han tänka att ögonblicket gjorde det värre, att utan ögonblicket hade det varit bättre och ibland kommer han ha rätt. Men ibland kommer det inte vara så. Ibland kommer det enda ögonblicket av fullkomlig lycka att uppfylla honom, inte som när det hände på riktigt, inte till fullo, men nästan, så nära man kan komma. Han kommer le. Ett minne att treasure, spara och älska i mörkret, det bleka ljuset i ett liv i svartvitt utan färg. Minnet, ögonblicket, kommer det vara det enda som tycks honom verkligen verkligt. Men inte ibland. Ibland kommer det slita och riva, dåna, saknaden stor som WTC, som flygplan och vita hus, en millång mur och det ska göra ont. Ett svidande, rivande, som vägrar släppa taget, greppet, alltid om honom. Det ska göra ont. Det ska göra ont. Kunskapen om att det aldrig kommer igen, att det hände en enda gång och att det redan hänt; aldrig ska det hända igen.

Kvinnan hade fel. Hon, som sa det till honom, hade fel. För det finns något mer. Alltid finns det något mer och ibland tänker han att det är det som är felet. Att det finns något mer än punkten av ljus i det gråa diset.

Saknaden.

Minnet.

Ögonblicket.