Ett ögonblick.

Jag kände honom inte så jag tänker inte låtsas att jag gjorde det. Det finns tillräckligt många elever på campus i full färd med att göra just det och om du önskar höra snyfthistorien om hur han var en så fantastisk människa och vilket kort men lyckligt liv han levde, så får du ta din tillflykt dit. Orättvisan och utfrysningen kan jag leva med men det är hyckleriet och skenheligheten som får mig att vilja skrika. Jag föraktar dem så oerhört, jag föraktar hela högen. Som ett virus infekterar de befolkningen, slabbar ned och korrumperar så man vill kräkas och alltid finns de kvar. Pojken som dog – Gavin – hade bara fyra vänner. Fyra. En gång önskade jag faktiskt att jag var en av dem med det var jag inte, blev jag aldrig. Inte jag. Jag kände honom inte. Men trots det så vill jag tro att han var en schysst grabb, en pojke som höll på att växa upp till man.

Hela skolan dök upp vet ni, allihop. Hela skolan. Rektorerna, lärarna, eleverna, mattanterna, städarna. Föräldrarna till pojken som dog. Jag var också där även om jag snart försvann, satt mitt ibland alla tal till en pojke som höll på att bli mans ära, tillräckligt länge för att inse att inte en enda av dem grät. Inte hans mamma. Inte hans pappa. Hans bror tycktes en aning upprörd, men inte alls till den grad man tycker att man kan förvänta sig av någon vars bror, ens kött och blod och dna, har valt att ta sitt eget liv hellre än att leva kvar. Känner de alls skuld? Och längst bak fanns de enda som tycktes bry sig, hans vänner, de som älskade, där satt de. På sista raden. Inte längt fram på platserna som reserveras för de som älskar en mest av allt; längst bak satt de. I skymundan, bredvid mig; någon tillfällig klasskamrat som kanske hälsat på honom en gång eller två. Flickan i gruppen, Shusin, hon som brukar gömma sig bakom stora glasögon och mp3-spelare, satt med ett stenansikte och ett ansikte som glimmade i skenet från stearinljusen. De tre pojkarna bredvid henne, kanske är de män nu, grät. Tårarna var inte som de tårar som tjejerna i raderna framför grät, de som låtsades att alltid ha älskat honom och som fortfarande låtsas att de saknar honom, men bara tills pojken som dog glöms bort igen; det var inte sådana tårar. Deras tårar var riktiga tårar och ryggarna var böjda som om de helt enkelt inte orkade mer. Slagna. Besegrade. Fast inte Shusins rygg. Inte Shusins rygg, aldrig Shusins rygg, inte hennes. Det var hon som fann honom, vet ni. Shusin. Efter henne snubblade de tre pojkarna som kanske blivit män in, utan att egentligen lägga märke till hennes plötsliga mörka tystnad, och där såg de honom. Allihop. Alltihop. Hans vänner, förmodligen de enda som älskar honom. Jag vet att det är sant och jag vet att det hände så. Är det inte otroligt vad man kan se när man alltid tvingas observera i tystnad?

Ingenting handlade om honom. Gavin. Jag finner att det förkroppsligar honom, gör honom verklig igen när jag använder hans namn. Så, Gavin.

Gavin.

Gavin, Gavin, Gavin.

Sjutton år.

En pojke på väg till man.

På hans begravning handlade ingenting om honom. Det var politik och anseende, hur världen försämrades om vi tillåter den att göra det och allt var fruktansvärt och fasansfullt och irrelevant. Det handlade inte om honom. De spelade inte hans favoritmusik, ingen pratade om hans karaktär eller personlighet eller hans vänner eller vetenskap eller vad som helst som var Gavin. Det borde ha varit så. Så oerhört mycket borde ha varit.
Det var det inte.

trettionde oktober tvåtusentio

Hon går upp, sömnig, trött, vill sova. Hon svär åt väckarklockan fast i hemlighet, någonstans i hennes inre inuti, där ler hon finurligt. Det är ju gnistrande snö trots den mulna himmelen idag, fast det vet inte hon förstås, för det är fortfarande mörkt. Tidigt. Vinter. Hon kikar på sig själv i badrumsspegeln innan hon vrider på vattnet i duschen och hajar till. Blinkar. Blinkar igen. Någonstans förstår hon inte men någonstans gör hon det för någonstans får hon en uppenbarelse. Hon är vacker.

Hon är vacker.

åttonde oktober tvåtusentio

Snart ska det ta slut. Hon är uppfylld av tanken, så som idrottare på adrenalin och knarkare på heroin, uppfylld, berusad; hon blir nästan lycklig av tanken. Hon blir bara nästan lycklig av tanken, bara nästan, för hade hon fortfarande trott att hon kunde känna lycka hade hon inte gjort så här. Hade hon trott att hon kunde leva alls hade hon inte fullföljt det hon nu ska fullfölja. Men hon ska göra det. För en gång i hennes liv ska hon göra det.

Det ligger ett brev på huvudkudden på hennes mors säng och det är mer utav en lapp, inget riktigt brev för brevet och rättigheten till ett brev har hon reserverat till någon annan. Det brevet, det i ett kuvert skrivet på med bläck och som har ett klistermärke utanpå, det brevet har hon lagt på sitt skrivbord. Det står ”Johannes” utanpå med de finaste bokstäverna hon kan åstadkomma, kaligrafi, och hon hoppas att han ska förstå. Han kommer få det bättre utan henne ändå, tänker hon, hon är ju inte så viktig trots allt, men han är det, han är jätteviktig. Hon är inte viktig. Det är därför hon klarar av att göra det här. Hade hon trott att hon betydde något viktigt för någon så hade hon kanske tänkt sig för och stannat kvar, lidande. Men hon är ju inte så viktig. Han kommer snart att ha en ny bästa vän.

Hon sitter inte i sitt rum som man skulle kunna tro för mest av allt så vill hon inte vara där, instängd, fångad i hennes egna personliga helvete som numera följer henne vart hon än går, följer henne ut, iväg, överallt. Hon måste få fly från det, måste, måste måste och hon ser ingen annan väg, ser inget annat sätt, det finns inget annat sätt som det skulle kunna gå på. Det finns inte. Så hon sitter där, i jeans och t-shirt och i handen håller hon en kniv. Bänken är grön för bänkarna i parker är alltid gröna, hon vet inte varför, och det är soligt och fåglar kvittrar och det är klart. Hon kan inte se det. Eller hon kan se det, hon ser ju hur fågeln sitter i trädet och hon ser att det är skillnad på ljus och skugga och hon ser mest av allt att världen är som den alltid har varit. Fast den är inte det. Inget är som det har varit och aldrig kommer det att bli så nu. Hon vet det, har insett det, vet resignerat att det inte är något som förändras med vändningen av en handflata. Så länge har hon levt i den nya världen att hon inte tror på att den kan återvända, så länge har hon levt här ensam utan att någon ser. Hon har ärr på sina handleder för det är det enda sättet hon kan känna, det är det enda sättet som får världen att skina lite, att för ett ögonblick återgå till hur det en gång var. Men skenet är lättare nu, kortare, tvingar sig inte igenom på samma sätt som förr och den gamla världen är svåråtkomlig. Kanske ska den komma nu, komma med blodet, komma som den gjorde förut. Hon vet inte hur det ska gå. Hon vet inte vad som händer och trots att det oroar henne så oroar det henne inte så mycket som det oroar henne att för alltid känna ingenting alls. Hon behöver känna, någonting, vad som helst, för även om hon egentligen inte är desperat eller saknar så vet hon att det inte ska vara så här. Någonting är fel, hon är fel och det måste bli så. Hon måste agera. Så hon tar kniven och hon skär djupt, ser blodet strömma, skär igen, ser det rinna, bilda en liten pöl nedanför bänken som växer, växer, växer, blir större, blod, rött blod, blod. Det svartnar inför ögonen och hon tänker den sista tanken att fortfarande känner hon ingenting.

första oktober tvåtusentio