Jag kände honom inte så jag tänker inte låtsas att jag gjorde det. Det finns tillräckligt många elever på campus i full färd med att göra just det och om du önskar höra snyfthistorien om hur han var en så fantastisk människa och vilket kort men lyckligt liv han levde, så får du ta din tillflykt dit. Orättvisan och utfrysningen kan jag leva med men det är hyckleriet och skenheligheten som får mig att vilja skrika. Jag föraktar dem så oerhört, jag föraktar hela högen. Som ett virus infekterar de befolkningen, slabbar ned och korrumperar så man vill kräkas och alltid finns de kvar. Pojken som dog – Gavin – hade bara fyra vänner. Fyra. En gång önskade jag faktiskt att jag var en av dem med det var jag inte, blev jag aldrig. Inte jag. Jag kände honom inte. Men trots det så vill jag tro att han var en schysst grabb, en pojke som höll på att växa upp till man.
Hela skolan dök upp vet ni, allihop. Hela skolan. Rektorerna, lärarna, eleverna, mattanterna, städarna. Föräldrarna till pojken som dog. Jag var också där även om jag snart försvann, satt mitt ibland alla tal till en pojke som höll på att bli mans ära, tillräckligt länge för att inse att inte en enda av dem grät. Inte hans mamma. Inte hans pappa. Hans bror tycktes en aning upprörd, men inte alls till den grad man tycker att man kan förvänta sig av någon vars bror, ens kött och blod och dna, har valt att ta sitt eget liv hellre än att leva kvar. Känner de alls skuld? Och längst bak fanns de enda som tycktes bry sig, hans vänner, de som älskade, där satt de. På sista raden. Inte längt fram på platserna som reserveras för de som älskar en mest av allt; längst bak satt de. I skymundan, bredvid mig; någon tillfällig klasskamrat som kanske hälsat på honom en gång eller två. Flickan i gruppen, Shusin, hon som brukar gömma sig bakom stora glasögon och mp3-spelare, satt med ett stenansikte och ett ansikte som glimmade i skenet från stearinljusen. De tre pojkarna bredvid henne, kanske är de män nu, grät. Tårarna var inte som de tårar som tjejerna i raderna framför grät, de som låtsades att alltid ha älskat honom och som fortfarande låtsas att de saknar honom, men bara tills pojken som dog glöms bort igen; det var inte sådana tårar. Deras tårar var riktiga tårar och ryggarna var böjda som om de helt enkelt inte orkade mer. Slagna. Besegrade. Fast inte Shusins rygg. Inte Shusins rygg, aldrig Shusins rygg, inte hennes. Det var hon som fann honom, vet ni. Shusin. Efter henne snubblade de tre pojkarna som kanske blivit män in, utan att egentligen lägga märke till hennes plötsliga mörka tystnad, och där såg de honom. Allihop. Alltihop. Hans vänner, förmodligen de enda som älskar honom. Jag vet att det är sant och jag vet att det hände så. Är det inte otroligt vad man kan se när man alltid tvingas observera i tystnad?
Ingenting handlade om honom. Gavin. Jag finner att det förkroppsligar honom, gör honom verklig igen när jag använder hans namn. Så, Gavin.
Gavin.
Gavin, Gavin, Gavin.
Sjutton år.
En pojke på väg till man.
På hans begravning handlade ingenting om honom. Det var politik och anseende, hur världen försämrades om vi tillåter den att göra det och allt var fruktansvärt och fasansfullt och irrelevant. Det handlade inte om honom. De spelade inte hans favoritmusik, ingen pratade om hans karaktär eller personlighet eller hans vänner eller vetenskap eller vad som helst som var Gavin. Det borde ha varit så. Så oerhört mycket borde ha varit.
Det var det inte.
Det var det inte.
trettionde oktober tvåtusentio
