Hon går upp, sömnig, trött, vill sova. Hon svär åt väckarklockan fast i hemlighet, någonstans i hennes inre inuti, där ler hon finurligt. Det är ju gnistrande snö trots den mulna himmelen idag, fast det vet inte hon förstås, för det är fortfarande mörkt. Tidigt. Vinter. Hon kikar på sig själv i badrumsspegeln innan hon vrider på vattnet i duschen och hajar till. Blinkar. Blinkar igen. Någonstans förstår hon inte men någonstans gör hon det för någonstans får hon en uppenbarelse. Hon är vacker.
Hon är vacker.
åttonde oktober tvåtusentio
