Ingen säger det till henne och ibland undrar hon om det är det som är det värsta. För egentligen, varför är det ingen som säger till henne att det kommer att bli bra? Varför är det ingen som tar sig tiden att berätta att hon behöver inte oroa sig, att hon är älskad och söt och det kommer gå bra för henne också? Alltid är det hon som är den positiva, den glada och tillsynes lyckliga. Men i tre år har hon levt med ångsten, kämpar med den, tampas mot ångestmonstret som hon mer än någonting annat vill se dräpt, trots att det inte går; desperat längtar hon efter ögonblicket då någon kommer se genom det positiva och veta att det finns negativt också, det är bara det att hon vägrar låta det vinna. Vägrar. Trots det så finns det svåra dagar, svaga dagar, dagar då även hon funderar på hur det ska bli, då även hon tvingas tillåta rädslan att vara det dominanta och inte bara det recessiva. För vad ska hända i framtiden?
Det är de dagarna som är svårast. De är dagarna hon sms:ar sina vänner bara för att påminna dem om att de är underbara; det är då hon länkar fina citat för att andra ska veta att de är tänkta på, att de är fina och ganska väldigt makalösa. Sedan sitter hon där, arg nästan, och undrar varför hon aldrig får sådana spontana sms, varför hon så sällan får länkar till sin facebookprofil eller spontant får höra att hon är underbar, trots att hon inte gjort någonting annat än att vara sig själv. Hon önskar att de kom oftare, de sms:en, de kommentarerna. Kramarna. Så när någon frågar allvarligt hur det är med henne, egentligen, frågar med mjuka ögon och ett sant intresse för att veta, då sparar hon ögonblicket djupt inuti. Tänker på det. Förvaltar det. Sms:en sparas för att påminna henne när det känns som allra mörkast att någon älskat henne, någon älskar henne, för det är med sådana gester man visar varandra att man älskar.

Hon ser det stora bekräftelsebehovet. Hon gör faktiskt det, vår Marie. Hon ser det. Vet att det finns. Men även om hon säger till sig själv att det inte borde spela någon roll, att hon redan är fantastisk och underbar, och även om hon till och med vet det så vill hon ändå höra det. Att andra också ska se det. Veta det. Hon vill väldigt gärna att det ska vara så.

Så sitter hon där, telefonen i handen, lika rädd som alla studenter inför framtiden, inför det som tydligen måste göras till de bästa åren utav hennes liv – förutsatt att hon inte redan missat dem, ångestinfesterad som hon nu varit. Så hon pratar om rädslor med vännen, pratar om det jobbiga och det svåra, men trots det är det ändå hon som skriver det tillslut. Trots allt är det aldrig någon annan som skriver det, som säger det, som tycks tro att hon också behöver höra att allt kommer bli okej, ja, bra till och med! Ingen säger det och hon undrar ibland om ingen annan ens tänker det eller inte ens försöker intala sig just det där som alla egentligen önskar. Så hon skickas sms:et och önskar att hon hade varit den som fått det. Som fått orden:
Allt kommer ordna sig.
Allt kommer lösa sig.
Allt kommer bli bra.
Du behöver inte oroa dig.
Du är underbar.


tjugotredje augusti tvåtusenelva

3 kommentarer:

  1. Vackra du vackra ord!

  1. regnnatt says:

    Ja fina ord! Och en skriande, sårig, kärna i berättelsen som säkert skulle kunna vara sann. Ett ögonblick ur någons verklighet. <3

Skicka en kommentar

Ge mig ett ögonblick av din tid.

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.