Ibland är det så små saker som
håller henne flytande. En barnhand i hennes hand, en diktrad, en droppe solsken
eller en kyss mjuk av kärlek mot hennes panna. En inre röst som viskar att du
får också leva, en trudelutt ur ett musikstycke eller ett främmande tantskratt
som påminner henne att det finns glada saker, det finns lycka och det finns vänlighet.
Kärlek. Hon måste påminna sig om det ibland, måste komma ihåg att det finns
kärlek, så hon klamrar sig fast vid det, kämpar för att hålla tanken, för
håller hon inte hårt i verkligheten sjunker hon. Sjunker hon, sjunker hon,
sjunker hon, sjunker hon.
Havet av ångest är så lätt att
drunkna i, men ibland, ibland ser hon världen som snurrar i skinande glans,
lekande läppar mot mjuk hud; hon är lycklig. De ögonblicken är hennes
nödutgång, de dagarna har blivit nödvändiga för att hon alls ska kunna
överleva. Hon skrattar och ler och pärlor faller istället för isande kulor,
lägger sig som täcken på marken och begraver det mörka, äckliga, vidriga.
Ångesten. Och hon kan tänka igen. Hon kan tänka, hon kan skratta, le, och tänka
att hon ska nog komma att klara av även det här. Hon ska överleva ångesten, ska
överleva, tänker aldrig ge upp, tänker aldrig ge sig! Hon vill stå på berg och
skrika att hon lever, och hon tänker aldrig sluta leva! Hon lever! Hon
skrattar, snurrar som ett litet barn, skrattar, låter skrattet bubbla upp ur
hennes strupe och flyga ut över världen som såpbubblor från barnens händer.
Men även det ska komma att ta slut.
Pärlorna ska sluta falla från himlen, täcket på marken rinna bort och berget ge
vika för regnet och blåsten. Så ska hon falla ned i leran med isande små hagelklumpar som regnar
hårt och hon ska undra om det är nu hon ska dö.
Är det nu hon ska dö? Hon kommer
inte ha något emot att dö, för det hon ska känna kommer vara så som hon känt
innan hon var lycklig. Det ska vara så fruktansvärt att hon inte vet vad hon
ska ta vägen; hon kommer inte kunna andas, vara kall, inte kunna känna sina
fingrar, må illa så hon tror att hon kräks fast hon gör inte det, inte kunna
andas, kan inte andas. Så hon gråter, gråter av desperation och ensamhet och
rädsla, och nu är det ingenting som ska komma, ingenting som ska komma, det är
någonting som är, så hon ber till den gud hon inte tror på att snälla, snälla,
snälla, snälla, låt det ta slut. Låt det ta slut. Snälla. Om hon måste dö för
att det ska ta slut får det väl vara så men snälla, snälla, låt det ta slut.
Hon kan inte andas.
Och i den stunden känns skrikandet
och lekandet på berget borta och hur kan haglet någonsin varit pärlor? Kan det
någonsin funnits någonting gott? Kan hon ha skrattat och fikat och tittat hur
glädjen flutit i sina döttrars ögon? Kan hon ha gift sig och varit lycklig och
älskat och hur kan det någonsin ha funnit någonting som inte är just nu?
Men händer smeker hennes hud, ord försöker
tvinga henne att öppna ögonen, känna haglet smälta, klättra upp med henne om
inte på berget, så i alla fall på en liten kulle. Kan hon inte se den gröna
skylten? Kan hon inte se de vita symbolerna, kan hon inte det? Kan du inte se
det randiga dörrhandtaget du egentligen inte får trycka ned eller de blinkande
lamporna? Kan du inte se det? Snälla, min älskade, kan du inte se det?
nionde december tvåtusenelva
