Han älskar henne. Han älskar henne och däri ligger problemet för hade han inte älskat henne hade det aldrig uppenbarat sig ett problem. Med lätthet hade han fortsatt med sitt liv, skaffat en man, barn, älskat; han hade levt, om inte lycklig så i alla fall glad, tills han dog och föll till marken. Nu känns det tungt. Smärtsamt. Han borde inte vara där, de borde inte vara tillsammans och de borde inte älska varandra. Han blundar och lutar huvudet mot den tjocka dörren som ingen någonsin lyckats bryta sig igenom, förstöra. Nu är den låst. Hon är bakom den, hon, och han kan nästan intala sig själv att han kan känna henne genom träet, stålet och betongen. Metallen, det yttersta lagret, prisat för sin motståndskraft, känns kall mot hans panna. Han undrar om hon gjort samma sak, om hon gör samma sak precis just nu, om en mystisk obändlig kraft får henne att luta huvudet mot dörren, metallen, och förstå att det är just han som står där utanför.

Han plockar fram nyckeln, nyckeln som sitter fast i hans bälte, i hans och ingen annans. Han håller i den, väger den i handen, känner tyngden från det vackra och komplicerade bronsföremålet. Han tittar på det. Håller i det. I glansen speglas hennes frihet och det gör ont.

Under en liten stund undrar han om han gör det rätta. Gör han det? Ska han ändra sig? Förändra kvinnans där inne öde? Förhindra eller förorsaka hennes död. Kanske ska han det. Kanske ändrar han sig just precis nu till kvinnans favör, kanske får han precis just nu en uppenbarelse som kommer att för alltid förändra världen. Han älskat ju henne. Ska inte kärleken överträffa allt? Jo. Det borde den. Och han ler. Under ett ögonblick ler han vilt och han känner sig lycklig och glad och ja, ja, det här känns rätt; det här är rätt beslut. Det känns bra, det känns rätt, han känner det inombords. Han fumlar lite med nyckeln, ivrig och för första gången en aning oskyldig, en aning lycklig. Och så går nyckeln i låset, för den passar perfekt, och han vrider om den med ett gnissel och allt känns bra, allt är lugnt. Rätt. Dörren skjuts upp och han kisar med ögonen för att kunna se genom mörkret. I vilket hörn av rummet sitter hon? Han tar ett steg in, höjer facklan. Säger:
Coldra?”
Tystnad.
Coldra?”
Hon är inte där. Hon är borta.
Cellen är tom.

tjugonionde januari tvåtusenelva.

2 kommentarer:

  1. Alexandra says:

    Mmm, borde verkligen kommentera här oftare men det blir inte så... Det här låter lite som förbjuden - nästan - kärlek och det är alltid starkt. Och sådana förvånande avslut är alltid lika irriterande men så starka, jag brukar ofta också använda mig av dem. :)

  1. YKW says:

    Bra! Verkligen.

Skicka en kommentar

Ge mig ett ögonblick av din tid.

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.