Hon skriver på kolapapper. Det är svårt, för de
är glatta, och det är dyrt, för hon måste köpa godiset, men hon gör det ändå.
Det är ingen som läser på kolapapper eller tittar en gång extra på dem. Varför
skulle man? De ligger i hennes nedersta skrivbordslåda. Allihop. Hopknycklade.
Allihop.
Hon skriver sin livshistoria på kolapapper,
samlar kolorna i en skål och papperna ihopknycklade med ord i en
skrivbordslåda. Hon bjuder sin man på kolorna på lördagar, men inte ens han vet
var lapparna tar vägen. Han tror att hon tar bort papperet för hans skull.
Visst älskar hon honom, men inte så mycket.
Så hon lindar upp en kola varje dag, skriver dit en mening och ett datum. Ibland en
tid. En plats. Ett namn. Eller små saker hon går och tänker på. Allt har hon
där nedskrivet. En livshistoria i kolapapper. Hennes första riktiga kärlek.
Drömyrket. Minnet från när Neil Armstrong gick på månen. 9/11. En random dag på
hennes jobb. Hennes födelsedag. Då hon träffar sin man. När hon gifter sig. En
spektakulär muffins vars like hon aldrig mer får smaka. Hennes första och sista
– enda – barn. En picknick hon aldrig lär glömma bort. Små, små ord på små, små
papper som skapar ett liv.
De ligger inte sorterade. Inte organiserade i år
eller månader eller efter kolasort, utan ligger i ett oordnat kaos som ingen
kan bringa ordning i. Kanske är ordningen inte heller meningen, kanske är det
oordningen som är meningen. Meningslösheten. Slöseriet i att skriva på
kolapapper, det sämsta av alla material. Det spelar ingen roll. Ingen vet.
Ingen kommer veta. Det spelar ingen roll. Hon skriver på kolapapper.
Din berättelse kittlar :), tydligt ser jag byrålådan framför mig och kommer i samma ögonblick att tänka på lappen med en handskriven dikt som satt fastklistrad på ett paket pannkaksmix i snabbköpet i NY. Ord som kastas ut i intet för att kanske läsas, kanske inte. Men skrivas ned måste de. Och det vet vi ju allt om, detta måste. <3