Ett ögonblick.

Tåget är försenat och det är därför hon gråter. Snyftar. Fan, tänker hon, fan. Hon svär och gråter, högt och ljudligt för hon bryr sig inte längre att folk ser eller folk tittar; hon har redan gett upp. Fan. Tårarna rinner, rinner, fryser mot kinden i den svinkalla luften men ingenting får dem att sluta falla, sluta rinna, ingenting alls. Hon hulkar, håller mobiltelefonen hårt i handen, sin vantbeklädda hand, men det finns ingenting hon kan göra, inget att förändra. Tåget är försenat. Det där jävla tåget är försenat och tåg kommer när de kommer och inte när människorna vill, oavsett vad tidtabellerna lovar och SJ säger. Tåget är försenat, sent; en kvinna med trötthet i rösten ropar ut den nya förväntade tiden. 14.20. Hon svär lite till för nu är det säkert, nu är det sant. Hon hinner inte. Telefonen håller hon ännu hårdare och hon tittar på den, bara tittar på den för vad ska hon göra? Hon måste fälla upp den, måste trycka på knapparna och sedan luren, lyssna på tonerna, ringa, prata. Hon måste göra någon besviken och hon vill inte det. Hon vill så oerhört gärna göra någon lycklig och hon skulle ha gjort det. Hon skulle verkligen ha gjort det. Det blir inte så.

Skälen är inte hennes egna. Det är det där försenade tågets fel och av det skälet som inte alls är hennes eget kommer någon att känna ilska, uppgivenhet. Fan också. Jävla SJ. Runt omkring henne luckras Sveriges stelhet upp, människor talar med varandra, klagar, pratar, svär. Så som hon skulle göra om hon skulle någon vanligstans, om det inte fanns någon som väntade vid andra änden av spåret som hon nu gör besviken. Hon tar ett skälvande andetag innan hon tar av sig vanten och trycker på knapparna, tvingar fram modet till samtalet. Gryffindor. I andra handen håller hon biljetten men vad hjälper det? Det kommer inget tåg. Inte förrän 14.24.

”Sonja!”

Den varma rösten skulle göra henne glad alla andra dagar, röster från den som älskat henne, den som ställt ultimatumet hon måste följa för hon vet att det är rätt. Hon älskar också. Rösten är glad och hon önskar att hennes kunde vara det också men det är den inte och när hon talar brister den.

”Kim.”

Den är bruten och skadad, fylld med tårar.

”Sonja?”

”Kim. Kim, jag kan inte komma. Jag kan-”

Rösten lägger på och det är en ljus ton, en tjutande ton som skär i hennes hjärta, som låter. Inte betryggande. Inte lycklig. Hon gråter ännu högre, tjuter ännu mer och alla stirrar men vad gör det? Hon ville komma. Hon ville komma. Hon ville ta den sista chansen. Hon ville komma, men det går inte. Tåget är försenat.

tredje december tvåtusentio