Det är en sällsam melodi som spelas i hennes öron och den är skarp och klar, precis som hon. Hon är glad idag. Hon är nästan alltid glad för hon älskar hur känslan känns. Mer ofta än inte tvingar hon fram leendet för hon vill känna så som leenden känns och se så vacker ut som flickor med leenden på läpparna gör. De är vackrast, tycker hon. De som tycks se livet som en lek, de som klarar av att behandla det som är viktigast av allt på detta vis. Själv är hon inte riktigt så, men hon beundrar de som är på det sättet och försöker med allt hon är, med allt hon är och någonsin kommer vara, att vara så. Hon själv duger inte. Hennes föräldrar berömmer henne, hennes vänner älskar henne och övriga släktingar hyser respekt för henne men hon duger inte. Det är en liten, gnagande känsla av otillräcklighet som äter i henne; en känsla, ett faktum, som dag efter dag tar en liten, liten del av det som är hon och ersätter det med någon annan, någon skrattande okänd flicka som är allas och ingens vän.
Den sker så långsamt; förändringen, förvandlingen. Så långsamt att den inte syns. Men den finns. Sakta blir tänderna vitare, leendet bredare och skratten gladade och lättare. Det är en stark fasad hon upprätthåller och ingen, ingen, tycks se att den är. Finns. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta men hon väljer skrattet som växer sig ännu högre, ännu klarare, ännu mer likt poetiska klockor som klingar om våren. Hennes hår blir mer gyllene, längre, kläderna mer färgstarka och klackarna högre. Hela hon är den starkaste av alla och självförtroendet lyser som en brinnande sol, som är hon, i det annars fullständiga, dova mörkret. Och det är ingen som ser. Vill se?
Hon känner sig instängd, allt är så oerhört isolerat och kvavt. Utan möjligheten att gå luft, att få komma upp till ytan för ett tag, ett ögonblick, gråter hon. Hon gråter och snyftar, lider med skarp och riktig smärta inombords, i brösten, alltid i tystnad i ensamhetens skuggor. Ingen känner henne tillräckligt väl för att få se hennes svaghet, ingen känner hennes inre med drömmar, hopp och oro. Ingen ser längre än till ytan och det sörjer hon mest. Tillsist kommer lugnet. Långsamt, som en trygg filt lägger det sig över henne och tårarna hejdas, hulkningarna avtar. Hon blundar en liten stund, tillåter den sista tåren att falla och tar därefter en titt på sig själv i spegeln bredvid hennes säng. Hon drar långsamt upp mungiporna och det ser mer än påklistrat ut. Fejkat. En gång till försöker hon, sedan ytterligare en gång. Om och om igen tills det ser naturligt ut. Äkta. Sedan ler hon och lämnar sitt rum för världen utanför. Hon tänker inte falla.
nittonde april tvåtusentio
Vet du vad som berör mig mest i det här ögonblicket? Det är att det känns osm att du träffade just mig. Rakt in i hjärtat, jag blev genomskådad. Men det var inte det häftiga, det häftiga är att det är antagligen 99% av alla som läser det här ögonblicket som kommer att känna som jag gjorde. Många stora författare har försökt att få den känslan på papper och du lyckades. Du är oändligt duktig.