”Såja, gå ned du.”
Mannen som talar, han med det gråsprängda håret och de plirande blå ögonen, han sitter på huk framför luckan i golvet. Mannen, just den mannen, har en mjuk och dämpad röst. En gjord för att lugna, för att beskydda.
”Det är inte farligt”, understryker mannen.
Till vänster om mannen sitter ett barn. Också barnet på huk på golvet av trä. Det är ett dammigt golv som verkligen skulle behöva tvättas. Skrubbas av en borste doppad i vatten, styrd av människohänder. En stråle sol skiner in genom ett fönster och träffar golvet. Fönsterluckorna står öppna, som en påminnelse av andra tider. Lyckligare sådana. Skrattet från ett annat barn smiter in genom fönstret och det glider obemärkt genom rummet, utan att på något sätt penetrera den spända stämningen som finns där och tittar man mot solstrålen kan man se dammpartiklarna virvla i luften, se hur de valsar kring varandra i en redan koreograferad dans. Barnets ögon har fastnat på dem, fastnat på hur dammet smeker sängens stolpe och golvet den står på. Allt för att inte titta på luckan. Luckan. Den är obetydlig i utseende och absolut inte uppseendeväckande, den är lätt att bortse från. Den luktar ingenting numera, men den gjorde det förut. Den luktade trä, sådär nytt och friskt och hade den mysiga doften av skog och drömmar. Men den känns fortfarande len mot handflatan, precis som den gjorde då. Sandpapprad i en evighet av först grovt och sedan mjukt sandpapper, i etapper som tog förunderligt lång tid. Tidigare mjuka människohänder gjorde det. Skapade luckan. Nu har händerna valkar och naglarna är spruckna och nedbitna. Det är ingen ny lucka. Det är inte mannen som snickrat den. Mannen flyttade in för många år sedan och när han knuffade undan det stora vitrinskåpet under ett magiskt ögonblick av nyfikenhet fann han luckan. Luckan som sitter fast i golvet och är vacker.

Det finns bara ögonblick. Det har barnet fått erfara första hand. Ingen evig lycka existerar, ingen sann godhet. Det finns bara en blandning och en numera svag dröm om någonting annat. Sättet som barnet kommit hit på är i högsta grad extraordinärt. Barnet förstår inte det förstås, men mannen gör det. Det är en knut på tråden ödet använt i sin väv som fört barnet hit. Barnet, som är en högst tvivlande person, tittar nu på mannen och det är just på grund av barnets tvivel som det står handfallet inför det här ögonblicket, den här händelsen. Luckan, luckan i golvet som är uppfälld och lutad mot väggen, den luckan. Den står framför barnet. I ena änden sitter en ring av metall fastskruvad, ett handtag att öppna luckan med. Handtaget är svalt och kallt och format av järn. Det är också lent, precis som träet, men på ett annat sätt. Metall och trä är så olikt som det kan bli och lent är ett otillräckligt ord för att beskrivning det. Även gångjärn, i samma silvriga färg som ringen, har skruvats fast på luckan men på den motsatta sida, och det är de, bara de, som förankrar luckan i golvet, i världen. I verkligheten. Stängd är det bara gångjärnen som håller luckan uppe, utan dem skulle den falla ned i mörkret, i hålet luckan leder till.

En gång var det krig. Krig. Ett blodigt sådant, mellan de som trodde olika. Under en period var dalen och huset i dalen och luckan inuti huset i dalen under ockupation och hålrummet under luckan skapades. Förmodligen var det under ett ögonblick av genialitet som luckan uppfanns, brukar mannen tänka, och kanske räddade luckan ett liv. Kanske flera. Vad vet mannen? När kriget var över stod huset tomt och hålrummet under det lilla huset likaså. Nu bor den gamle mannen där och odlar sina rosor.
Barnet tittar spänt på mannen. Kommer han tvinga ned barnet genom luckan? Ned till hålet med väggar av jord. Det skrämmer barnet som redan varit instängt alldeles för mycket i sitt korta liv. Barnet tittar ned och sedan på mannen. Det är tyst och barnet borstar bort ett par hårstrån ur ögonen. Det är en oskyldig gest och mannen stirrar stint på barnet. Vad är mannens skäl till att barnet ska ned genom luckan till hålet? Är det rättfärdigat? Är det nödvändigt? Bara mannen och barnet vet. Eller hur?
Det är bara ett ögonblick. Ett beslut. Ett enda ögonblick.
”Hoppa ned.”
Stoj hörs genom fönstret från gården. Solen går i moln. Sedan är ögonblicket över.

tjugosjätte april tvåtusentio

5 kommentarer:

  1. Åh , den här var riktigt bra! (Y)

    Sv: Låten från DN videon heter:Prelude 2-Dustin o´halloran.
    Mihi, jag ska göra fler videos sen när vi faktiskt har ett liv ;)

  1. Linnéa says:

    haha du har umgåtts för mkt med mig, jag missbrukar också det där med att avsluta en mening med ord och sen bara ha det ordet i nästa mening, typ luckan som du använt här ;).

    Love you<3

  1. Anonym says:

    Sjukt bra Marie! Du är så fantastisk på att skriva, det går inte att säga för ofta. Den blev bättre när du ändrade lite, man förstår att det är barnet som hoppar ner nu. Tack för ögonblicket <3

  1. Linnéa says:

    hur fixade du temat?

  1. Froste says:

    Moahahaha, det är en hemlighet.
    Nej, men på http://btemplates.com/ kan man ladda ner teman man gillar. Sedan, när du fipplar med dina html-koder kan man klistra in det nedladdade temat :) Aja, pröva så får jag komma och hjälpa dig annars :)

Skicka en kommentar

Ge mig ett ögonblick av din tid.

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.