Man kör förbi och alla stirrar. Blå och gula ljus blinkar i natten. En olycka. Det är kallt och hemma gråter Calles mamma. Det märks dock inte här. Här har en olycka skett. Ute skriker Ebba och Sophi tar på henne med lugnande händer. Andas, säger hon. Snälla andas. Andas, säger hon. Sophi känner hur något, någon, drar på hennes axel, men det är inte viktigt. Hon kämpar för att hålla sig kvar vid Ebba. Ambulanspersonalen står på knä i snön, kollar Ebbas puls, blodtryck, om hon andas. Lever hon? I Sophis värld gör hon det. Sophi kan inte tänka sig en värld utan Ebba. Kom igen Ebba, ropar hon och armarna bakom henne drar hårdare. Det är inte skönt, men obekvämligheten är mycket, mycket mindre än rädslan för Ebbas liv. Plötsligt rycks hon bakåt och en av ambulansmännen skymmer Sophis syn av Ebba. Något varmt rinner ned för Sophis haka men hon vet inte, bryr sig inte om vad. Hon hör nästan ingenting längre, inte Ebbas skrik, skriker hon fortfarande, lever hon, existerar hon? Panik, panik, panik. Hon försöker slita sig loss men det går inte, det är omöjligt och omänskligt och hon försöker ändå. Det är stunden av fasa och maktlöshet och Sophi har aldrig känt såhär, aldrig trott att det går att känna såhär. Hon gråter men märker det inte, hon slår mot händerna som förs mot hennes ansikte, mot hennes huvud, för hon ser inte då. De är i vägen och hon hatar det. Hon måste se, måste se Ebba. Hon känner inte sticket i armen, inte hur de masserar henne där. Sedan blir allting svart.
femtonde april tvåtusentio
fick tårar i ögonen. vacker Marie <3