Ett ögonblick.

Han skulle kunna resa på sig. Orden som viskas, studsar mjukt runt väggarna och de som upprepas, de orden, de skär i öronen som spruckna metallskärvor med rostiga kanter och de lämnar sår efter sig, sår som han tror ska läka men så gör de inte det för djupt inuti, innanför skinnet där det inte syns, där infekterar de, där skjuter de in sina vassa klor och griper sig kvar med hånande skratt och ylande leenden. De är ondskefulla, orden, sårar. Smärtsamma. Han blinkar. Handen som håller pennan, handen som ritar med lätta drag darrar och han trycker den mot papperet, sluta darra, arket, låt bli. Udden går av och flyger; kvar ligger den svarta fläcken inetsad i det vita och han gnider tummen över det, nageln nästan, men det försvinner inte, allt som händer är att det blir suddigt, blurrigt, större. Aldrig kan det försvinna.

Han reser på sig och går, mot tavlan och lärarens skrivbord. Utan att reflektera tar han ett extra steg över det utsträckta benet och han vänder bort blicken från de där ansiktena med munnarna som talar och formar ord. Han lyssnar inte, inte på riktigt, han vet vad de säger – vad de vill säga – och han låter dimman vara, en förvirrad dimma av flockar av ord. Men så skär ett genom hans försiktigt uppsatta sköld, som en kniv genom kött och det gör ont, ordet gör ont, uttalandet gör ont, blotta existensen av ett sådant ord gör ont. Det har nog alltid gjort det.

Plötsligt känner han ilska. Det är underligt för han har aldrig känt det förut, inte såhär, inte på det här sättet, i denna enorma utsträckning. Det eldar på, bränner honom inuti, skriker med gälla rop och hatar och han tror att han ska brinna upp. Han vänder sig om och känner hur det bubblar, kokar, hur det vill fly, bryta sig fritt, fritt från hans köttsliga fängelse på samma sätt som doften vägrar stanna inuti blomman, oavsett hur mycket man må vilja det. Sen hör han. Fler ord, skrattande ord, hånande, viskande bakom ryggen igen. Ett ord, ett vagt ord med alldeles för klar betydelse penetrerar hans ilska, vägrar hållas ute av hans nya skydd, ska aldrig låta sig hållas för sig självt utan ska alltid skada, svida, riva djupt inuti där bara han och hans medvetande finns och någonsin ska komma att finnas. Där river det, förstör det, vägrar låta någonting alls vara. Axlarna sjunker ned och han möter en överlägsen blick från en av dem med orden, makten, världen.  Sjunkande axlar, slokande tillvaro. Han vänder sig tillbaka. Han går.

elfte november tvåtusentio