När livet slår mot henne som allra hårdast, det är då hon ler som mest. Hon försöker i alla fall. Det är svårt, det är jävligt svårt, så otroligt jävla svårt, men vad mer finns det att göra? Hon tänker inte falla ned i en grop. Hon tänker inte drunkna i de känslor som slåss om utrymme i hennes tankar, hon tänker inte falla för trycket och tillåta sig själv att känna. Med styrka som bara kan liknas med en hjältes slår hon för sitt liv, för sina tankar, för sitt jag, men aldrig erkänns hon för världen. Man är ingen hjälte om man bara slåss för sig själv, även om striden är nobel, tragisk och för världens bästa. Man måste vara mer publik för det och det är inte hon. Aldrig skulle hon visa det offentligt för det skulle innebära att erkänna att känslorna finns eller kanske vill finnas och det vore en förlust i sig själv.


Men så faller hon. Inte långt, inte djupt, kanske mer utav ett snubbel än ett fall. Vad gör det? Hon förlorar och hon dör lite, dör lite grann inuti, dör en aning och hennes leende skälver för att försvinna, om så bara för ett ögonblick. Hon gråter inte fast hon vill gråta för det vore ytterligare ett nederlag och hon klarar inte av nederlag. Hon tror att hon skulle dö då, dö på riktigt, dö som bara en ännu icke nämnd hjälte dör, i ensamhet och nederlag. Hon ska inte dö. Hon vägrar.

Hon reser sig och ler igen och det gör ont bara att le. Hur kan det göra ont att le? Kanske slog hon sig mer än hon vet om; kanske är hon svagare än hon vet, fegare än hon tror. Kanske inte. Det vore hemskt så hon tänker inte så, hon tänker att hon är bäst och starkast och vackrast och bäst och oövervinnelig trots att det i sig själv är ett förnekande av allt hon någonsin varit och kommer att vara. Hon gör så ändå för det gör inte riktigt lika ont som att förlora.

Sen så gråter hon och hon hatar att hon snubblat, eller kanske stapplat till och vrickat sin fot, igen. Hon vill inte. Så hon rätar på ryggen och låtsas som om hon inte haltar och döljer det väl genom stödförband och osynliga kryckor som hon inte ens vet existerar. Inte ens kryckorna vet att de finns och hur skulle hon veta då, trots att det är hon som tvingat fram deras existens? Aldrig skulle hon erkänna deras varande. Hon ler. Hon har blivit bra på att ljuga till och med i sin egen värld.

Hon tänker: Fan. Det är ingen lögn för man får svära för det är inget nederlag, det är ingen förlust och inget farligt med det. Det gör inte ont så hon gör det igen. Helvete. Sedan gråter hon igen, hon snubblar, stapplar och faller. Faktiskt faller. Och sedan ligger hon där, i leran på marken, i ensamheten för ingen vet vart hon har gått och hur ska de då veta att hon ligger där, att det är där de ska leta, att hon borde ligga där? Ingen vet, allra minst hon, för fortfarande erkänner hon aldrig att hon kanske faktiskt fallit. När hon ligger där så tänker hon plötsligt: so what om det dör ont? So what? Sedan känner hon. Hon känner, känner allt allt allt. Allt.

Hon orkar inte resa på sig.

åttonde augusti tvåtusentio

2 kommentarer:

  1. Var rädd om dig! Jag vet vilken vidrig plats du är på...enda trösten är att det vänder förr eller senare...Kram!

  1. Blir så glad när du susar in hos mig! L.O.V.E

Skicka en kommentar

Ge mig ett ögonblick av din tid.

"Do not dwell in the past, do not dream of the future; concentrate the mind on the present moment."

Buddha



Ett ögonblick.

It dawned on her and her entire world changed. Just like that. During one moment. That's all it takes. And moments - they're all we've got.

Here is a collection of moments. They are moments in which decisions are made, life-changing things happens, moments in which people finally stand up for what they believe in; fragments of lives bound in a single moment during which people shrink back in fear and terror. In some moments nothing at all happens.

Here they are. Moments of the World.

Citat.

All men dream; but not equally. Those who dream by night in the dusty recess of their minds wake in the day to find that it was vanity; but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act out their dreams with open eyes, to make it possible.
T.E. Lawrence

I am Me.

18 years of age and expected to have a whole life planned, expected to know and to want. I don’t want much else than being happy, but people don’t like when you answer questions like that. It makes me a bit sad but there’s no need to worry: slowly, I’m changing the world.