Under ett ögonblick sörjer hon förlusten för hon har glömt hur de smakar. De djupt röda, mörkt röda, frukterna som alla äter när sommaren tillslut behagar dyka upp; de varma av solsken och lycka, odlade av regn och gödsel. De små, små bitarna av sommar serverade i en gyllene bägare av skinande glada dagar. Hon kan inte längre återkalla smaken, hur de små fröna fastnade mellan tänderna; endast att de smakade gott. Underbart, vid finnandet av en som var lite, lite rödare än de andra, bättre än de andra, mognare än de andra. Hon har glömt hur de smakar. Jordgubbar.
femtonde maj tvåtusentio
