Han växte upp med vetskapen att han var bäst. Bäst. ”Du är
bäst”, sa hans föräldrar till honom. ”Du är bäst i hela världen.” Så han trodde
på det. Levde på vetskapen om att det verkligen var han som var bäst. Och sedan
var det inte så.
Han trodde nog ändå att det en dag skulle bli bättre. För
det blev bättre, även han bara kunde se det i retrospekt och aldrig i nutid.
Plötsligt kunde han gå ut på kvällarna igen, plötsligt överlevde han trots att
han missade några timmars sömn eller en måltid, han klarade av att tåget var
försenat, han kunde le igen. Och så insåg han att han haft en hel vecka utan
ångest, flera dagar. Alltid var det plötsligt, alltid oväntat. Aldrig fick det
honom att le, utan bara att känna en outsäglig lättnad över att det inte var
som det där första året som han fortfarande inte minns. Och han trodde att det
skulle fortsätta så, att han skulle fortsätta så; han skulle sakta, sakta, bli stadigt
bättre och en dag – trots att han inte kunde föreställa sig hur något sådant
skulle kännas – så skulle han må bra. Men så hände det något, och så blev det
inte så.
Tablettasken stod i fönstret i tre dagar innan han klarade
av att öppna den. Innan han klarade av att ta ut en av de silvriga kartorna och
titta på de avlånga, vita tabletterna som var inuti. Innan han klarade av att
ta fram ett glas, dela en tablett, lägga den på tungan och svälja den. Tre
dagar innan han påbörjade sin medicinering. På den påklistrade lappen på
utsidan där det stod hans namn och personnummer stod det ”1 st tablett 1 gång
om dagen mot ångest” fast med stora bokstäver som skrämde honom litegrann inuti
där ingen annan kunde titta in. Han hade alltid trott att han var bäst men man
är inte bäst om man äter mediciner, man är inte bäst om man inte klarar sig utan
det. Så han är inte bäst. Inte bäst. Det gör ont inuti att erkänna det, gör ont
att inte på något sätt kunna hålla kvar vid den barnsliga tron på att man själv
kan besegra och ensam klara av allt i hela världen. Det gör ont att bli stor. Det
gör ont att veta att han inte är bäst, för är man bäst behöver man inte
tabletter för att överleva. Han behöver tabletter för att överleva. Han gör
ont.
Det värsta är att tabletterna faktiskt fungerar, att de får
honom att må bättre. Att han inte kan sluta, inte för något beroendes skull,
utan för att de faktiskt får honom att må bättre. Att någonstans, trots att han
inte längre är bäst, så vill han inte sluta. Viljan uppblandat med behovet, den
trasiga drömmen. Ända sedan han började må dåligt har drömmen varit trasig och
någonstans vet han att det kommer göra ont när han blir stark nog att börja
reparera den, att det inte kommer gå lika bra som förut. Drömmar bygger på
något slags hopp, på en barnslig tro på något som man egentligen vet är oerhört
osannolikt och han har blivit alldeles för realistisk. Det gör också ont, att
veta att han inte är den positiva och glada som han alltid utgett sig för att
vara. Förut var han det men nu när han möter sin psykolog igen så är det inte
hans jag, det är ett skal. Han måste ömsa skinn, bli annorlunda. Det är svårt
att vara annorlunda bland människor som redan känner honom men svårast är det
att inse att han inte är vad han en gång varit.
Han är inte bäst. Han är inte bäst. Vetskapen biter sig fast
i honom, klamrar sig kvar när dagarna går och kramar ur lite glädje ur hans
själ och det gör också ont. Allt gör ont, fast ändå inte för tabletterna
hjälper så det är inte ångestont utan det är
helvete-jag-är-inte-den-jag-alltid-trott-att-jag-är-ont och det är lika illa
fast på ett annat sätt. Inte bara en förlorad ungdom utan en krossad sådan,
mörka tankar och den eviga frågan: hur kunde jag någonsin ha varit så naiv? Det
är omöjligt att förstå och kanske ska man inte förstå, för hade man kunnat
förstå så har han väl funderat tillräckligt för att göra det nu. Fanns det en
omedelbar förståelse skulle han redan veta. Han vet inte.
I nattens djupa hemlighet undrar han om det är värt det. Är
det värt det? All den undran, all svaghet, vetskapen om att han inte är bäst.
Är tabletterna värda det, är välmåendet från sertralinet värt all den
ovissheten? Han vet inte det heller, men det finns en sak han vet. Det finns en
sak han vet med all säkerhet och det är att han mår bättre. För varje dag med
tabletterna så mår han bättre igen. Han mår bättre. Kan gå ut, kan le, kan sova
utan ångestdrömmar. Det, mer än någonting annat, gör det omöjligt att sluta.
Det vet han under alla ögonblick i hela världen.
fjortonde septemper tvåtusenelva