Ett ögonblick.

När han lämnar henne, lämnar han en kvinna med tårar som faller. Tårar som kommer av att känslorna fylls till bredden; smärta, hat och förödmjukelse. Men mest hat. Mest hat. Hatet kommer enklast och ilskan hon känner, ilskan över all uppgivenhet han fått henne att känna, den har hon aldrig känt förut. Ilskan är ny och aldrig har hon varit så uppfylld av ilskan, aldrig har hon känt tills hon blivit förblindad av ilskan. Hon hatar honom. Rent och skärt hat strömmar genom ådrorna när hon om natten lever i skräcken att han kanske ska komma i igen. För när han kommer tar han henne, och när han tar henne hatar hon honom. Tagandet när hatet och när hon efteråt kurar ihop sin brutna kropp stärker hatet henne; hatet är vad som behåller hennes vett när hon stängs in i hålan som knappt förtjänar att kallas ens det. När råttorna kryper över hennes kropp och slickar hennes sår, när spindlarna försöker snärja henne i sina när, när håret bryts av för att hon inte fått någon mat, då hatar hon honom. Hatar honom hatar honom hatar honom hatar honom hatar honom. Hatar. Honom. För han har stulit från henne, har stulit något hon aldrig ska återfå, har stulit något ovärderligt och viktigt som aldrig kommer komma tillbaka. En omöjlighet. Ett hopp. Hon svär åt honom i tystnaden och när hatet, överlevnaden, när det med rädsla så som vatten när världen. Hennes gamla jag skulle gjort upp planer, hennes gamla jag skulle planerat djupa saker som med all säkerhet skulle gått i lås, skapat tankar och smitt ränker som ingen undkommit men hennes nya jag gör inte det. Hennes nya jag är trött och hungrig och kall och hon är förblindad av hatet som är det enda som finns kvar. Hatet är det hon är. Hatet, det som ska förvandlas till ett bländande raseri, hatet som ska förtära allt tills ingenting alls finns kvar. Tills han försvunnit. Tills han dött, tills råttornad gnagt rent hans ben, tills hans ruttnande stank omger världen, tills han aldrig mera finns och inte kommer finnas. Tills han försvunnit. Just det hatet känner hon. Just det hatet. 

sextonde oktober tvåtusenelva

Han växte upp med vetskapen att han var bäst. Bäst. ”Du är bäst”, sa hans föräldrar till honom. ”Du är bäst i hela världen.” Så han trodde på det. Levde på vetskapen om att det verkligen var han som var bäst. Och sedan var det inte så.

Han trodde nog ändå att det en dag skulle bli bättre. För det blev bättre, även han bara kunde se det i retrospekt och aldrig i nutid. Plötsligt kunde han gå ut på kvällarna igen, plötsligt överlevde han trots att han missade några timmars sömn eller en måltid, han klarade av att tåget var försenat, han kunde le igen. Och så insåg han att han haft en hel vecka utan ångest, flera dagar. Alltid var det plötsligt, alltid oväntat. Aldrig fick det honom att le, utan bara att känna en outsäglig lättnad över att det inte var som det där första året som han fortfarande inte minns. Och han trodde att det skulle fortsätta så, att han skulle fortsätta så; han skulle sakta, sakta, bli stadigt bättre och en dag – trots att han inte kunde föreställa sig hur något sådant skulle kännas – så skulle han må bra. Men så hände det något, och så blev det inte så.

Tablettasken stod i fönstret i tre dagar innan han klarade av att öppna den. Innan han klarade av att ta ut en av de silvriga kartorna och titta på de avlånga, vita tabletterna som var inuti. Innan han klarade av att ta fram ett glas, dela en tablett, lägga den på tungan och svälja den. Tre dagar innan han påbörjade sin medicinering. På den påklistrade lappen på utsidan där det stod hans namn och personnummer stod det ”1 st tablett 1 gång om dagen mot ångest” fast med stora bokstäver som skrämde honom litegrann inuti där ingen annan kunde titta in. Han hade alltid trott att han var bäst men man är inte bäst om man äter mediciner, man är inte bäst om man inte klarar sig utan det. Så han är inte bäst. Inte bäst. Det gör ont inuti att erkänna det, gör ont att inte på något sätt kunna hålla kvar vid den barnsliga tron på att man själv kan besegra och ensam klara av allt i hela världen. Det gör ont att bli stor. Det gör ont att veta att han inte är bäst, för är man bäst behöver man inte tabletter för att överleva. Han behöver tabletter för att överleva. Han gör ont.

Det värsta är att tabletterna faktiskt fungerar, att de får honom att må bättre. Att han inte kan sluta, inte för något beroendes skull, utan för att de faktiskt får honom att må bättre. Att någonstans, trots att han inte längre är bäst, så vill han inte sluta. Viljan uppblandat med behovet, den trasiga drömmen. Ända sedan han började må dåligt har drömmen varit trasig och någonstans vet han att det kommer göra ont när han blir stark nog att börja reparera den, att det inte kommer gå lika bra som förut. Drömmar bygger på något slags hopp, på en barnslig tro på något som man egentligen vet är oerhört osannolikt och han har blivit alldeles för realistisk. Det gör också ont, att veta att han inte är den positiva och glada som han alltid utgett sig för att vara. Förut var han det men nu när han möter sin psykolog igen så är det inte hans jag, det är ett skal. Han måste ömsa skinn, bli annorlunda. Det är svårt att vara annorlunda bland människor som redan känner honom men svårast är det att inse att han inte är vad han en gång varit.

Han är inte bäst. Han är inte bäst. Vetskapen biter sig fast i honom, klamrar sig kvar när dagarna går och kramar ur lite glädje ur hans själ och det gör också ont. Allt gör ont, fast ändå inte för tabletterna hjälper så det är inte ångestont utan det är helvete-jag-är-inte-den-jag-alltid-trott-att-jag-är-ont och det är lika illa fast på ett annat sätt. Inte bara en förlorad ungdom utan en krossad sådan, mörka tankar och den eviga frågan: hur kunde jag någonsin ha varit så naiv? Det är omöjligt att förstå och kanske ska man inte förstå, för hade man kunnat förstå så har han väl funderat tillräckligt för att göra det nu. Fanns det en omedelbar förståelse skulle han redan veta. Han vet inte.

I nattens djupa hemlighet undrar han om det är värt det. Är det värt det? All den undran, all svaghet, vetskapen om att han inte är bäst. Är tabletterna värda det, är välmåendet från sertralinet värt all den ovissheten? Han vet inte det heller, men det finns en sak han vet. Det finns en sak han vet med all säkerhet och det är att han mår bättre. För varje dag med tabletterna så mår han bättre igen. Han mår bättre. Kan gå ut, kan le, kan sova utan ångestdrömmar. Det, mer än någonting annat, gör det omöjligt att sluta. Det vet han under alla ögonblick i hela världen.

fjortonde septemper tvåtusenelva