Ett ögonblick.

I två dagar är han borta och det är ingen som ser. Ingen ser. Han antar att han borde vara van nu, att det inte borde röra honom i ryggen men varje gång någon inte märker och ingen ser är det som om ett spjut drivits igenom honom, ett spjut av ondska, ensamhet och hat. Han sänker blicken som han alltid gör och lagar middag. Ingen kommenterar hans frånvaro, att hans lärare ringt hem och frågat efter honom som han alltid gör, för han är den enda som bryr sig, den enda som möjligtvis ser. Han tänker att han blir stor ska han också se, han lovar sig själv att titta efter riktigt ordentligt hos alla han möter. Han måste se. Sedan blundar han för han orkar inte mer. Det är alldeles för lätt att blunda.

femtonde juli tvåtusentio

Soundtrack: Håkan Hellström – Sång i buss på villovägar 2007


“Det är alltså ögonblicken som spelar roll”, summerade hon. ”Den övriga tiden är bara just det: övrig tid. Tack så mycket.”
Hon tystnade och möttes omedelbart av dundrande applåder vilket fick henne att le. Hon älskade applåder. Applåder var bra. Applåder var liv och luft för henne och lite egomassage var aldrig helt fel. Hon visste att hon talat bra idag. Publiken hade snärjts i hennes nät av ord och hängivet dedikerat fyrtiofem minuter av deras liv till att lyssna på henne. Bara henne. Tillslut tystnade salen och klappandet av händer avtog. Ögonblicket var över, precis som hon lovat att det skulle vara.
”Frågor?”
Hon kastade fram frågan, slängde ut den och hennes powerpoint med det ljusgula temat med luftballonger bytte bild till den allra sista av de hon visade idag. En man, eller flera faktiskt tillsammans med en jämlik mängd kvinnor, räckte upp sin hand. Hon log rått åt den företeelsen, precis som hon alltid gjorde inombords. Tänk att de indoktrinerade lärdomarna från skolans dagar fortfarande satt fast så djupt och hårt inom dem alla. Utan eftertanke gestikulerade hon mot den första mannen.
"Ja?”
Mannen tog ett djupt andetag och talade.
”Så vad du egentligen säger är att det finns inget bortsett från ett fåtal ögonblick och det är under de som vi är riktigt lyckliga. Men hur är det med resten av tiden då? Kan vi inte vara lyckliga då också?”
”Nej”, svarade hon irriterat och undrade om han lyssnat alls på henne, ”det kan vi inte. Glädje och lycka är inte tillstånd utan känslor som varar under korta ögonblick som kommer ytterst sällan.
Hon gjorde ett försök till att fortsätta till någon vars frågor var med värda hennes tid, men mannen talade igen.
”Jag tycker du har fel.”
Hennes blick återvände till mannens form och hon slog ut med armarna.
”Okej. Berätta hur du tror att det är.”
Han tycktes tänka över hur hans skulle uttrycka sig under ett ögonblick och hon kunde beundra det. Det var ett gott drag hos en människa att tänka innan hon talade. Ord som försiktigt övervägts hade en tendens till att vara mer pricksäkra och meningsfulla. De vägde tyngre.
”Jag tycker att du har en fruktansvärt deprimerande syn på livet. Visst, naturligtvis finns det stunder då man är lyckligare än andra men jag tycker inte det är omöjligt att vara lycklig hela tiden. Jag menar, varför skulle det vara så?”
”Mitt perspektiv är inte negativt. Det är realistiskt. Och jag anser att vi ska se världen som den är och inte som vi önskar den vore. Vi bör inte låtsas att vi befinner oss i ett tillstånd av permanent lycka när det sannerligen inte är så.”
”Det kanske inte kan appliceras på dig, och i så fall är jag ledsen, men det betyder inte att det är sant för hela mänskligheten.”
”Så du menar att du alltid är lycklig? Är du det just nu?”
Han var tyst. Sedan svarade han.
”Ja.”

tredje juli tvåtusentio