Ett ögonblick.

Det står en man i hennes kök och pratar med hennes pappa. Det är hennes kök, ingen annans kök. Hennes kök. Det är där hon gråtit och skrikit, kämpat och skrivit, legat med huvudet mot bordet tills hon vill att det bara ska ta slut någon gång så hon får dö. Så det är hennes kök, hennes och ingen annans, hennes hennes hennes. Varför är mannen där? Varför är pappa där? Pappa lagar mat i köket ibland, varannan dag ungefär, men han tycker inte så mycket om köket. Älskar det inte, vårdar det inte. Förstår inte när hans dotter vägrar låta honom byta dukar eller gardiner, blir förvånad när hon sitter där istället för i soffan som är mjuk och dunfylld. Men soffan är inte som köksstolen, vardagsrummet är inte som köket.

Köket är hennes.

Hon hör inte vad de två talar om och är inte säker på att hon verkligen vill. Fast jo, det vill hon. Hon skulle kunna gå ut dit, göra en kopp thé bara för att få höra vad de talar om men det tar emot. Gjorde hon så skulle hon göra som hon alltid gjort, som när hon var liten. Även om hon inte vill växa upp så vill hon inte vara så liten. Men hon sitter med spetsade öron, hörlurarna kring halsen istället för över öronen och undrar vad de talar om. Vad vill mannen? Vem är mannen? Varför talar han med hennes pappa? Vad ska hända nu? Och de pratar inte bara, det pratar i hennes kök, i hennes kök. Köket. Det där köket som lite betyder allt och egentligen ingenting särskilt alls för egentligen är det minnena från köket som spelar någon roll. Fast det är inte så. För det är bara i köket hon riktigt känner de smekande sommarminnena som var hennes bror, det är bara i köket hon ler och hjärtat ler med hennes läppar, bara i köket virvlar hennes hår tillsammans med hennes tankar, bara i köket. Det är där hon skriver att hon älskar, det är där hon minns hur det var att vara älskad; allt har hänt i köket. Så det är hennes kök. Hennes kök. Bara hennes.

Men det är svårt att motstå vanor, det är svårt att motstå nyfikenheten när det egentligen inte finns någon anledning. Varför skulle hon inte gå dit? Vad är det farliga med att bli presenterad för den främmande mannen? Det är hennes kök, hennes hem, inte hans. Det är hennes kök och han hör inte hemma där. Hon gör det. Hon och hennes thé och henne muggar och hennes minnen. Så hon reser sig upp, plockar av sig hörlurarna, stänger av datorn för miljöns skull och tar små, tysta steg bort mot det som är hennes.

Synen som möter henne när hon står i dörröppningen är inte det hon trodde att hon skulle se. Den är inte den hon förväntat sig, inte det hon alls trott. För ett ögonblick förstår hon ingenting. Men hon ser; hon ser och hon känner och hon vet. Männen i köket vet inte, men hon vet.

Hon vet.

Köket är inte bara hennes längre.

Hon skriver på kolapapper. Det är svårt, för de är glatta, och det är dyrt, för hon måste köpa godiset, men hon gör det ändå. Det är ingen som läser på kolapapper eller tittar en gång extra på dem. Varför skulle man? De ligger i hennes nedersta skrivbordslåda. Allihop. Hopknycklade. Allihop.

Hon skriver sin livshistoria på kolapapper, samlar kolorna i en skål och papperna ihopknycklade med ord i en skrivbordslåda. Hon bjuder sin man på kolorna på lördagar, men inte ens han vet var lapparna tar vägen. Han tror att hon tar bort papperet för hans skull. Visst älskar hon honom, men inte så mycket.

Så hon lindar upp en kola varje dag, skriver dit en mening och ett datum. Ibland en tid. En plats. Ett namn. Eller små saker hon går och tänker på. Allt har hon där nedskrivet. En livshistoria i kolapapper. Hennes första riktiga kärlek. Drömyrket. Minnet från när Neil Armstrong gick på månen. 9/11. En random dag på hennes jobb. Hennes födelsedag. Då hon träffar sin man. När hon gifter sig. En spektakulär muffins vars like hon aldrig mer får smaka. Hennes första och sista – enda – barn. En picknick hon aldrig lär glömma bort. Små, små ord på små, små papper som skapar ett liv.

De ligger inte sorterade. Inte organiserade i år eller månader eller efter kolasort, utan ligger i ett oordnat kaos som ingen kan bringa ordning i. Kanske är ordningen inte heller meningen, kanske är det oordningen som är meningen. Meningslösheten. Slöseriet i att skriva på kolapapper, det sämsta av alla material. Det spelar ingen roll. Ingen vet. Ingen kommer veta. Det spelar ingen roll. Hon skriver på kolapapper.

Ibland är det så små saker som håller henne flytande. En barnhand i hennes hand, en diktrad, en droppe solsken eller en kyss mjuk av kärlek mot hennes panna. En inre röst som viskar att du får också leva, en trudelutt ur ett musikstycke eller ett främmande tantskratt som påminner henne att det finns glada saker, det finns lycka och det finns vänlighet. Kärlek. Hon måste påminna sig om det ibland, måste komma ihåg att det finns kärlek, så hon klamrar sig fast vid det, kämpar för att hålla tanken, för håller hon inte hårt i verkligheten sjunker hon. Sjunker hon, sjunker hon, sjunker hon, sjunker hon.

Havet av ångest är så lätt att drunkna i, men ibland, ibland ser hon världen som snurrar i skinande glans, lekande läppar mot mjuk hud; hon är lycklig. De ögonblicken är hennes nödutgång, de dagarna har blivit nödvändiga för att hon alls ska kunna överleva. Hon skrattar och ler och pärlor faller istället för isande kulor, lägger sig som täcken på marken och begraver det mörka, äckliga, vidriga. Ångesten. Och hon kan tänka igen. Hon kan tänka, hon kan skratta, le, och tänka att hon ska nog komma att klara av även det här. Hon ska överleva ångesten, ska överleva, tänker aldrig ge upp, tänker aldrig ge sig! Hon vill stå på berg och skrika att hon lever, och hon tänker aldrig sluta leva! Hon lever! Hon skrattar, snurrar som ett litet barn, skrattar, låter skrattet bubbla upp ur hennes strupe och flyga ut över världen som såpbubblor från barnens händer.

Men även det ska komma att ta slut. Pärlorna ska sluta falla från himlen, täcket på marken rinna bort och berget ge vika för regnet och blåsten. Så ska hon falla ned i  leran med isande små hagelklumpar som regnar hårt och hon ska undra om det är nu hon ska dö.

Är det nu hon ska dö? Hon kommer inte ha något emot att dö, för det hon ska känna kommer vara så som hon känt innan hon var lycklig. Det ska vara så fruktansvärt att hon inte vet vad hon ska ta vägen; hon kommer inte kunna andas, vara kall, inte kunna känna sina fingrar, må illa så hon tror att hon kräks fast hon gör inte det, inte kunna andas, kan inte andas. Så hon gråter, gråter av desperation och ensamhet och rädsla, och nu är det ingenting som ska komma, ingenting som ska komma, det är någonting som är, så hon ber till den gud hon inte tror på att snälla, snälla, snälla, snälla, låt det ta slut. Låt det ta slut. Snälla. Om hon måste dö för att det ska ta slut får det väl vara så men snälla, snälla, låt det ta slut. Hon kan inte andas.

Och i den stunden känns skrikandet och lekandet på berget borta och hur kan haglet någonsin varit pärlor? Kan det någonsin funnits någonting gott? Kan hon ha skrattat och fikat och tittat hur glädjen flutit i sina döttrars ögon? Kan hon ha gift sig och varit lycklig och älskat och hur kan det någonsin ha funnit någonting som inte är just nu?

Men händer smeker hennes hud, ord försöker tvinga henne att öppna ögonen, känna haglet smälta, klättra upp med henne om inte på berget, så i alla fall på en liten kulle. Kan hon inte se den gröna skylten? Kan hon inte se de vita symbolerna, kan hon inte det? Kan du inte se det randiga dörrhandtaget du egentligen inte får trycka ned eller de blinkande lamporna? Kan du inte se det? Snälla, min älskade, kan du inte se det?

nionde december tvåtusenelva 

När han lämnar henne, lämnar han en kvinna med tårar som faller. Tårar som kommer av att känslorna fylls till bredden; smärta, hat och förödmjukelse. Men mest hat. Mest hat. Hatet kommer enklast och ilskan hon känner, ilskan över all uppgivenhet han fått henne att känna, den har hon aldrig känt förut. Ilskan är ny och aldrig har hon varit så uppfylld av ilskan, aldrig har hon känt tills hon blivit förblindad av ilskan. Hon hatar honom. Rent och skärt hat strömmar genom ådrorna när hon om natten lever i skräcken att han kanske ska komma i igen. För när han kommer tar han henne, och när han tar henne hatar hon honom. Tagandet när hatet och när hon efteråt kurar ihop sin brutna kropp stärker hatet henne; hatet är vad som behåller hennes vett när hon stängs in i hålan som knappt förtjänar att kallas ens det. När råttorna kryper över hennes kropp och slickar hennes sår, när spindlarna försöker snärja henne i sina när, när håret bryts av för att hon inte fått någon mat, då hatar hon honom. Hatar honom hatar honom hatar honom hatar honom hatar honom. Hatar. Honom. För han har stulit från henne, har stulit något hon aldrig ska återfå, har stulit något ovärderligt och viktigt som aldrig kommer komma tillbaka. En omöjlighet. Ett hopp. Hon svär åt honom i tystnaden och när hatet, överlevnaden, när det med rädsla så som vatten när världen. Hennes gamla jag skulle gjort upp planer, hennes gamla jag skulle planerat djupa saker som med all säkerhet skulle gått i lås, skapat tankar och smitt ränker som ingen undkommit men hennes nya jag gör inte det. Hennes nya jag är trött och hungrig och kall och hon är förblindad av hatet som är det enda som finns kvar. Hatet är det hon är. Hatet, det som ska förvandlas till ett bländande raseri, hatet som ska förtära allt tills ingenting alls finns kvar. Tills han försvunnit. Tills han dött, tills råttornad gnagt rent hans ben, tills hans ruttnande stank omger världen, tills han aldrig mera finns och inte kommer finnas. Tills han försvunnit. Just det hatet känner hon. Just det hatet. 

sextonde oktober tvåtusenelva

Han växte upp med vetskapen att han var bäst. Bäst. ”Du är bäst”, sa hans föräldrar till honom. ”Du är bäst i hela världen.” Så han trodde på det. Levde på vetskapen om att det verkligen var han som var bäst. Och sedan var det inte så.

Han trodde nog ändå att det en dag skulle bli bättre. För det blev bättre, även han bara kunde se det i retrospekt och aldrig i nutid. Plötsligt kunde han gå ut på kvällarna igen, plötsligt överlevde han trots att han missade några timmars sömn eller en måltid, han klarade av att tåget var försenat, han kunde le igen. Och så insåg han att han haft en hel vecka utan ångest, flera dagar. Alltid var det plötsligt, alltid oväntat. Aldrig fick det honom att le, utan bara att känna en outsäglig lättnad över att det inte var som det där första året som han fortfarande inte minns. Och han trodde att det skulle fortsätta så, att han skulle fortsätta så; han skulle sakta, sakta, bli stadigt bättre och en dag – trots att han inte kunde föreställa sig hur något sådant skulle kännas – så skulle han må bra. Men så hände det något, och så blev det inte så.

Tablettasken stod i fönstret i tre dagar innan han klarade av att öppna den. Innan han klarade av att ta ut en av de silvriga kartorna och titta på de avlånga, vita tabletterna som var inuti. Innan han klarade av att ta fram ett glas, dela en tablett, lägga den på tungan och svälja den. Tre dagar innan han påbörjade sin medicinering. På den påklistrade lappen på utsidan där det stod hans namn och personnummer stod det ”1 st tablett 1 gång om dagen mot ångest” fast med stora bokstäver som skrämde honom litegrann inuti där ingen annan kunde titta in. Han hade alltid trott att han var bäst men man är inte bäst om man äter mediciner, man är inte bäst om man inte klarar sig utan det. Så han är inte bäst. Inte bäst. Det gör ont inuti att erkänna det, gör ont att inte på något sätt kunna hålla kvar vid den barnsliga tron på att man själv kan besegra och ensam klara av allt i hela världen. Det gör ont att bli stor. Det gör ont att veta att han inte är bäst, för är man bäst behöver man inte tabletter för att överleva. Han behöver tabletter för att överleva. Han gör ont.

Det värsta är att tabletterna faktiskt fungerar, att de får honom att må bättre. Att han inte kan sluta, inte för något beroendes skull, utan för att de faktiskt får honom att må bättre. Att någonstans, trots att han inte längre är bäst, så vill han inte sluta. Viljan uppblandat med behovet, den trasiga drömmen. Ända sedan han började må dåligt har drömmen varit trasig och någonstans vet han att det kommer göra ont när han blir stark nog att börja reparera den, att det inte kommer gå lika bra som förut. Drömmar bygger på något slags hopp, på en barnslig tro på något som man egentligen vet är oerhört osannolikt och han har blivit alldeles för realistisk. Det gör också ont, att veta att han inte är den positiva och glada som han alltid utgett sig för att vara. Förut var han det men nu när han möter sin psykolog igen så är det inte hans jag, det är ett skal. Han måste ömsa skinn, bli annorlunda. Det är svårt att vara annorlunda bland människor som redan känner honom men svårast är det att inse att han inte är vad han en gång varit.

Han är inte bäst. Han är inte bäst. Vetskapen biter sig fast i honom, klamrar sig kvar när dagarna går och kramar ur lite glädje ur hans själ och det gör också ont. Allt gör ont, fast ändå inte för tabletterna hjälper så det är inte ångestont utan det är helvete-jag-är-inte-den-jag-alltid-trott-att-jag-är-ont och det är lika illa fast på ett annat sätt. Inte bara en förlorad ungdom utan en krossad sådan, mörka tankar och den eviga frågan: hur kunde jag någonsin ha varit så naiv? Det är omöjligt att förstå och kanske ska man inte förstå, för hade man kunnat förstå så har han väl funderat tillräckligt för att göra det nu. Fanns det en omedelbar förståelse skulle han redan veta. Han vet inte.

I nattens djupa hemlighet undrar han om det är värt det. Är det värt det? All den undran, all svaghet, vetskapen om att han inte är bäst. Är tabletterna värda det, är välmåendet från sertralinet värt all den ovissheten? Han vet inte det heller, men det finns en sak han vet. Det finns en sak han vet med all säkerhet och det är att han mår bättre. För varje dag med tabletterna så mår han bättre igen. Han mår bättre. Kan gå ut, kan le, kan sova utan ångestdrömmar. Det, mer än någonting annat, gör det omöjligt att sluta. Det vet han under alla ögonblick i hela världen.

fjortonde septemper tvåtusenelva

Ingen säger det till henne och ibland undrar hon om det är det som är det värsta. För egentligen, varför är det ingen som säger till henne att det kommer att bli bra? Varför är det ingen som tar sig tiden att berätta att hon behöver inte oroa sig, att hon är älskad och söt och det kommer gå bra för henne också? Alltid är det hon som är den positiva, den glada och tillsynes lyckliga. Men i tre år har hon levt med ångsten, kämpar med den, tampas mot ångestmonstret som hon mer än någonting annat vill se dräpt, trots att det inte går; desperat längtar hon efter ögonblicket då någon kommer se genom det positiva och veta att det finns negativt också, det är bara det att hon vägrar låta det vinna. Vägrar. Trots det så finns det svåra dagar, svaga dagar, dagar då även hon funderar på hur det ska bli, då även hon tvingas tillåta rädslan att vara det dominanta och inte bara det recessiva. För vad ska hända i framtiden?

Det är de dagarna som är svårast. De är dagarna hon sms:ar sina vänner bara för att påminna dem om att de är underbara; det är då hon länkar fina citat för att andra ska veta att de är tänkta på, att de är fina och ganska väldigt makalösa. Sedan sitter hon där, arg nästan, och undrar varför hon aldrig får sådana spontana sms, varför hon så sällan får länkar till sin facebookprofil eller spontant får höra att hon är underbar, trots att hon inte gjort någonting annat än att vara sig själv. Hon önskar att de kom oftare, de sms:en, de kommentarerna. Kramarna. Så när någon frågar allvarligt hur det är med henne, egentligen, frågar med mjuka ögon och ett sant intresse för att veta, då sparar hon ögonblicket djupt inuti. Tänker på det. Förvaltar det. Sms:en sparas för att påminna henne när det känns som allra mörkast att någon älskat henne, någon älskar henne, för det är med sådana gester man visar varandra att man älskar.

Hon ser det stora bekräftelsebehovet. Hon gör faktiskt det, vår Marie. Hon ser det. Vet att det finns. Men även om hon säger till sig själv att det inte borde spela någon roll, att hon redan är fantastisk och underbar, och även om hon till och med vet det så vill hon ändå höra det. Att andra också ska se det. Veta det. Hon vill väldigt gärna att det ska vara så.

Så sitter hon där, telefonen i handen, lika rädd som alla studenter inför framtiden, inför det som tydligen måste göras till de bästa åren utav hennes liv – förutsatt att hon inte redan missat dem, ångestinfesterad som hon nu varit. Så hon pratar om rädslor med vännen, pratar om det jobbiga och det svåra, men trots det är det ändå hon som skriver det tillslut. Trots allt är det aldrig någon annan som skriver det, som säger det, som tycks tro att hon också behöver höra att allt kommer bli okej, ja, bra till och med! Ingen säger det och hon undrar ibland om ingen annan ens tänker det eller inte ens försöker intala sig just det där som alla egentligen önskar. Så hon skickas sms:et och önskar att hon hade varit den som fått det. Som fått orden:

Allt kommer ordna sig.

Allt kommer lösa sig.

Allt kommer bli bra.

Du behöver inte oroa dig.

Du är underbar.


tjugotredje augusti tvåtusenelva

Om jag blundar lite kanske det inte gör så ont?

Sticket djupt in, nålen som mördar köttet, blodet som rinner till. Smärtan kommer. Blundandet hjälpte inte.

Oh.

artonde augusti tvåtusenelva

Ett ögonblick, säger hon och han förstår inte. Ett ögonblick? Ett enda ögonblick? Hur ska ett sådant kunna göra upp för ett helt liv fyllt av hat? Hur ska han kunna leva på detta enda ögonblick under alla år som följer, under alla drömmar han kommer ha, hur ska han kunna leva på något som varar under så lite? Är det ens möjligt att överleva på ett ögonblick?

Han åtrår henne. När han står där åtrår han henne och han vill ha henne. Det är något djupt inifrån, något som överstiger vett och sans, något primitivt som han, man, aldrig kommer att riktigt, fullkomligt, att förstå. Det är inte logiskt; det är. Det är och varandet är inte valfritt, inte något valt, något älskat. Det är.

De har sitt ögonblick. Det är vacker och fullkomligt och underbart och just då, under ögonblicket, så är det allt. Allt och allt och allt. Allt. Allt som skulle kunna finnas och allt som redan finns, det som är; det är ögonblicket. Smekande händer, mjuka händer, tysta, ansträngda andetag och lycka i luften och hennes hår är rött och hon är så vacker, fantastisk. De älskar. Desperat och frenetiskt men lugnt och underbart och allt är motsägelsefullt och som ingenting annat. De är Tillsammans och det är allt. Sedan, tar det slut.

Någonstans, har han rätt. Det kommer inte räcka till. Ibland kommer han tänka att ögonblicket gjorde det värre, att utan ögonblicket hade det varit bättre och ibland kommer han ha rätt. Men ibland kommer det inte vara så. Ibland kommer det enda ögonblicket av fullkomlig lycka att uppfylla honom, inte som när det hände på riktigt, inte till fullo, men nästan, så nära man kan komma. Han kommer le. Ett minne att treasure, spara och älska i mörkret, det bleka ljuset i ett liv i svartvitt utan färg. Minnet, ögonblicket, kommer det vara det enda som tycks honom verkligen verkligt. Men inte ibland. Ibland kommer det slita och riva, dåna, saknaden stor som WTC, som flygplan och vita hus, en millång mur och det ska göra ont. Ett svidande, rivande, som vägrar släppa taget, greppet, alltid om honom. Det ska göra ont. Det ska göra ont. Kunskapen om att det aldrig kommer igen, att det hände en enda gång och att det redan hänt; aldrig ska det hända igen.

Kvinnan hade fel. Hon, som sa det till honom, hade fel. För det finns något mer. Alltid finns det något mer och ibland tänker han att det är det som är felet. Att det finns något mer än punkten av ljus i det gråa diset.

Saknaden.

Minnet.

Ögonblicket.

Hon är en fantastisk människa, eller hur? Hon är det. Hon hoppas att hon är det, försöker med otrygg desperation i hjärtat att vara det. Hon är positiv, glad, i alla fall nästan alltid och hon vill vara det. Alla problem krymper då även om de aldrig försvinner, krymper; livet känns lättare. ”Se det positivt” är ledorden i henne liv, hennes tillvaro, jag. Men det är inte alltid enkelt att vara uppmuntrande, speciellt inte när man, hon, bara vill krypa ned i ett litet hål och sova ett litet, långt, tag. Självklart gör hon, jag, inte det, jag vill hålla mig vaken, flytamde. Tappar jag fotfästet en endaste sekund faller jag, fastnar jag, alldeles för långt ned. Hon ser till att inte göra det. Så hon ger komplimanger. Skrattar. Stöttar. Ler. Gör saker andra inte gör för hon tycker att någon måste göra det och ingen annan gör det så då måste hon. Samtidigt så skrattar hon, är positiv och någonstans tror hon genuint, djupt inuti det hon ser som sitt jag, tror hon att det ska bli bättre. Hon vill så gärna och väldigt mycket att det ska bli det och hon vet att en dag kommer det vara så. Inte idag. Någon dag. Men hon vill ha något litet tillbaka. Komplimang. Två. En uppmuntran. En handtryckning eller ett leende. Det är inte lätt att alltid vara andras klippa, alltid vara glad.

Hon vill också höra att hon är underbar.

sextonde december tvåtusentio

Tåget är försenat och det är därför hon gråter. Snyftar. Fan, tänker hon, fan. Hon svär och gråter, högt och ljudligt för hon bryr sig inte längre att folk ser eller folk tittar; hon har redan gett upp. Fan. Tårarna rinner, rinner, fryser mot kinden i den svinkalla luften men ingenting får dem att sluta falla, sluta rinna, ingenting alls. Hon hulkar, håller mobiltelefonen hårt i handen, sin vantbeklädda hand, men det finns ingenting hon kan göra, inget att förändra. Tåget är försenat. Det där jävla tåget är försenat och tåg kommer när de kommer och inte när människorna vill, oavsett vad tidtabellerna lovar och SJ säger. Tåget är försenat, sent; en kvinna med trötthet i rösten ropar ut den nya förväntade tiden. 14.20. Hon svär lite till för nu är det säkert, nu är det sant. Hon hinner inte. Telefonen håller hon ännu hårdare och hon tittar på den, bara tittar på den för vad ska hon göra? Hon måste fälla upp den, måste trycka på knapparna och sedan luren, lyssna på tonerna, ringa, prata. Hon måste göra någon besviken och hon vill inte det. Hon vill så oerhört gärna göra någon lycklig och hon skulle ha gjort det. Hon skulle verkligen ha gjort det. Det blir inte så.

Skälen är inte hennes egna. Det är det där försenade tågets fel och av det skälet som inte alls är hennes eget kommer någon att känna ilska, uppgivenhet. Fan också. Jävla SJ. Runt omkring henne luckras Sveriges stelhet upp, människor talar med varandra, klagar, pratar, svär. Så som hon skulle göra om hon skulle någon vanligstans, om det inte fanns någon som väntade vid andra änden av spåret som hon nu gör besviken. Hon tar ett skälvande andetag innan hon tar av sig vanten och trycker på knapparna, tvingar fram modet till samtalet. Gryffindor. I andra handen håller hon biljetten men vad hjälper det? Det kommer inget tåg. Inte förrän 14.24.

”Sonja!”

Den varma rösten skulle göra henne glad alla andra dagar, röster från den som älskat henne, den som ställt ultimatumet hon måste följa för hon vet att det är rätt. Hon älskar också. Rösten är glad och hon önskar att hennes kunde vara det också men det är den inte och när hon talar brister den.

”Kim.”

Den är bruten och skadad, fylld med tårar.

”Sonja?”

”Kim. Kim, jag kan inte komma. Jag kan-”

Rösten lägger på och det är en ljus ton, en tjutande ton som skär i hennes hjärta, som låter. Inte betryggande. Inte lycklig. Hon gråter ännu högre, tjuter ännu mer och alla stirrar men vad gör det? Hon ville komma. Hon ville komma. Hon ville ta den sista chansen. Hon ville komma, men det går inte. Tåget är försenat.

tredje december tvåtusentio

Han skulle kunna resa på sig. Orden som viskas, studsar mjukt runt väggarna och de som upprepas, de orden, de skär i öronen som spruckna metallskärvor med rostiga kanter och de lämnar sår efter sig, sår som han tror ska läka men så gör de inte det för djupt inuti, innanför skinnet där det inte syns, där infekterar de, där skjuter de in sina vassa klor och griper sig kvar med hånande skratt och ylande leenden. De är ondskefulla, orden, sårar. Smärtsamma. Han blinkar. Handen som håller pennan, handen som ritar med lätta drag darrar och han trycker den mot papperet, sluta darra, arket, låt bli. Udden går av och flyger; kvar ligger den svarta fläcken inetsad i det vita och han gnider tummen över det, nageln nästan, men det försvinner inte, allt som händer är att det blir suddigt, blurrigt, större. Aldrig kan det försvinna.

Han reser på sig och går, mot tavlan och lärarens skrivbord. Utan att reflektera tar han ett extra steg över det utsträckta benet och han vänder bort blicken från de där ansiktena med munnarna som talar och formar ord. Han lyssnar inte, inte på riktigt, han vet vad de säger – vad de vill säga – och han låter dimman vara, en förvirrad dimma av flockar av ord. Men så skär ett genom hans försiktigt uppsatta sköld, som en kniv genom kött och det gör ont, ordet gör ont, uttalandet gör ont, blotta existensen av ett sådant ord gör ont. Det har nog alltid gjort det.

Plötsligt känner han ilska. Det är underligt för han har aldrig känt det förut, inte såhär, inte på det här sättet, i denna enorma utsträckning. Det eldar på, bränner honom inuti, skriker med gälla rop och hatar och han tror att han ska brinna upp. Han vänder sig om och känner hur det bubblar, kokar, hur det vill fly, bryta sig fritt, fritt från hans köttsliga fängelse på samma sätt som doften vägrar stanna inuti blomman, oavsett hur mycket man må vilja det. Sen hör han. Fler ord, skrattande ord, hånande, viskande bakom ryggen igen. Ett ord, ett vagt ord med alldeles för klar betydelse penetrerar hans ilska, vägrar hållas ute av hans nya skydd, ska aldrig låta sig hållas för sig självt utan ska alltid skada, svida, riva djupt inuti där bara han och hans medvetande finns och någonsin ska komma att finnas. Där river det, förstör det, vägrar låta någonting alls vara. Axlarna sjunker ned och han möter en överlägsen blick från en av dem med orden, makten, världen.  Sjunkande axlar, slokande tillvaro. Han vänder sig tillbaka. Han går.

elfte november tvåtusentio

“Goodbye.”

femte november tvåtusentio

Jag kände honom inte så jag tänker inte låtsas att jag gjorde det. Det finns tillräckligt många elever på campus i full färd med att göra just det och om du önskar höra snyfthistorien om hur han var en så fantastisk människa och vilket kort men lyckligt liv han levde, så får du ta din tillflykt dit. Orättvisan och utfrysningen kan jag leva med men det är hyckleriet och skenheligheten som får mig att vilja skrika. Jag föraktar dem så oerhört, jag föraktar hela högen. Som ett virus infekterar de befolkningen, slabbar ned och korrumperar så man vill kräkas och alltid finns de kvar. Pojken som dog – Gavin – hade bara fyra vänner. Fyra. En gång önskade jag faktiskt att jag var en av dem med det var jag inte, blev jag aldrig. Inte jag. Jag kände honom inte. Men trots det så vill jag tro att han var en schysst grabb, en pojke som höll på att växa upp till man.

Hela skolan dök upp vet ni, allihop. Hela skolan. Rektorerna, lärarna, eleverna, mattanterna, städarna. Föräldrarna till pojken som dog. Jag var också där även om jag snart försvann, satt mitt ibland alla tal till en pojke som höll på att bli mans ära, tillräckligt länge för att inse att inte en enda av dem grät. Inte hans mamma. Inte hans pappa. Hans bror tycktes en aning upprörd, men inte alls till den grad man tycker att man kan förvänta sig av någon vars bror, ens kött och blod och dna, har valt att ta sitt eget liv hellre än att leva kvar. Känner de alls skuld? Och längst bak fanns de enda som tycktes bry sig, hans vänner, de som älskade, där satt de. På sista raden. Inte längt fram på platserna som reserveras för de som älskar en mest av allt; längst bak satt de. I skymundan, bredvid mig; någon tillfällig klasskamrat som kanske hälsat på honom en gång eller två. Flickan i gruppen, Shusin, hon som brukar gömma sig bakom stora glasögon och mp3-spelare, satt med ett stenansikte och ett ansikte som glimmade i skenet från stearinljusen. De tre pojkarna bredvid henne, kanske är de män nu, grät. Tårarna var inte som de tårar som tjejerna i raderna framför grät, de som låtsades att alltid ha älskat honom och som fortfarande låtsas att de saknar honom, men bara tills pojken som dog glöms bort igen; det var inte sådana tårar. Deras tårar var riktiga tårar och ryggarna var böjda som om de helt enkelt inte orkade mer. Slagna. Besegrade. Fast inte Shusins rygg. Inte Shusins rygg, aldrig Shusins rygg, inte hennes. Det var hon som fann honom, vet ni. Shusin. Efter henne snubblade de tre pojkarna som kanske blivit män in, utan att egentligen lägga märke till hennes plötsliga mörka tystnad, och där såg de honom. Allihop. Alltihop. Hans vänner, förmodligen de enda som älskar honom. Jag vet att det är sant och jag vet att det hände så. Är det inte otroligt vad man kan se när man alltid tvingas observera i tystnad?

Ingenting handlade om honom. Gavin. Jag finner att det förkroppsligar honom, gör honom verklig igen när jag använder hans namn. Så, Gavin.

Gavin.

Gavin, Gavin, Gavin.

Sjutton år.

En pojke på väg till man.

På hans begravning handlade ingenting om honom. Det var politik och anseende, hur världen försämrades om vi tillåter den att göra det och allt var fruktansvärt och fasansfullt och irrelevant. Det handlade inte om honom. De spelade inte hans favoritmusik, ingen pratade om hans karaktär eller personlighet eller hans vänner eller vetenskap eller vad som helst som var Gavin. Det borde ha varit så. Så oerhört mycket borde ha varit.
Det var det inte.

trettionde oktober tvåtusentio

Hon går upp, sömnig, trött, vill sova. Hon svär åt väckarklockan fast i hemlighet, någonstans i hennes inre inuti, där ler hon finurligt. Det är ju gnistrande snö trots den mulna himmelen idag, fast det vet inte hon förstås, för det är fortfarande mörkt. Tidigt. Vinter. Hon kikar på sig själv i badrumsspegeln innan hon vrider på vattnet i duschen och hajar till. Blinkar. Blinkar igen. Någonstans förstår hon inte men någonstans gör hon det för någonstans får hon en uppenbarelse. Hon är vacker.

Hon är vacker.

åttonde oktober tvåtusentio

Snart ska det ta slut. Hon är uppfylld av tanken, så som idrottare på adrenalin och knarkare på heroin, uppfylld, berusad; hon blir nästan lycklig av tanken. Hon blir bara nästan lycklig av tanken, bara nästan, för hade hon fortfarande trott att hon kunde känna lycka hade hon inte gjort så här. Hade hon trott att hon kunde leva alls hade hon inte fullföljt det hon nu ska fullfölja. Men hon ska göra det. För en gång i hennes liv ska hon göra det.

Det ligger ett brev på huvudkudden på hennes mors säng och det är mer utav en lapp, inget riktigt brev för brevet och rättigheten till ett brev har hon reserverat till någon annan. Det brevet, det i ett kuvert skrivet på med bläck och som har ett klistermärke utanpå, det brevet har hon lagt på sitt skrivbord. Det står ”Johannes” utanpå med de finaste bokstäverna hon kan åstadkomma, kaligrafi, och hon hoppas att han ska förstå. Han kommer få det bättre utan henne ändå, tänker hon, hon är ju inte så viktig trots allt, men han är det, han är jätteviktig. Hon är inte viktig. Det är därför hon klarar av att göra det här. Hade hon trott att hon betydde något viktigt för någon så hade hon kanske tänkt sig för och stannat kvar, lidande. Men hon är ju inte så viktig. Han kommer snart att ha en ny bästa vän.

Hon sitter inte i sitt rum som man skulle kunna tro för mest av allt så vill hon inte vara där, instängd, fångad i hennes egna personliga helvete som numera följer henne vart hon än går, följer henne ut, iväg, överallt. Hon måste få fly från det, måste, måste måste och hon ser ingen annan väg, ser inget annat sätt, det finns inget annat sätt som det skulle kunna gå på. Det finns inte. Så hon sitter där, i jeans och t-shirt och i handen håller hon en kniv. Bänken är grön för bänkarna i parker är alltid gröna, hon vet inte varför, och det är soligt och fåglar kvittrar och det är klart. Hon kan inte se det. Eller hon kan se det, hon ser ju hur fågeln sitter i trädet och hon ser att det är skillnad på ljus och skugga och hon ser mest av allt att världen är som den alltid har varit. Fast den är inte det. Inget är som det har varit och aldrig kommer det att bli så nu. Hon vet det, har insett det, vet resignerat att det inte är något som förändras med vändningen av en handflata. Så länge har hon levt i den nya världen att hon inte tror på att den kan återvända, så länge har hon levt här ensam utan att någon ser. Hon har ärr på sina handleder för det är det enda sättet hon kan känna, det är det enda sättet som får världen att skina lite, att för ett ögonblick återgå till hur det en gång var. Men skenet är lättare nu, kortare, tvingar sig inte igenom på samma sätt som förr och den gamla världen är svåråtkomlig. Kanske ska den komma nu, komma med blodet, komma som den gjorde förut. Hon vet inte hur det ska gå. Hon vet inte vad som händer och trots att det oroar henne så oroar det henne inte så mycket som det oroar henne att för alltid känna ingenting alls. Hon behöver känna, någonting, vad som helst, för även om hon egentligen inte är desperat eller saknar så vet hon att det inte ska vara så här. Någonting är fel, hon är fel och det måste bli så. Hon måste agera. Så hon tar kniven och hon skär djupt, ser blodet strömma, skär igen, ser det rinna, bilda en liten pöl nedanför bänken som växer, växer, växer, blir större, blod, rött blod, blod. Det svartnar inför ögonen och hon tänker den sista tanken att fortfarande känner hon ingenting.

första oktober tvåtusentio