Det står en man i hennes kök och pratar med hennes pappa.
Det är hennes kök, ingen annans kök. Hennes kök. Det är där hon gråtit och
skrikit, kämpat och skrivit, legat med huvudet mot bordet tills hon vill att
det bara ska ta slut någon gång så hon får dö. Så det är hennes kök, hennes och
ingen annans, hennes hennes hennes. Varför är mannen där? Varför är pappa där?
Pappa lagar mat i köket ibland, varannan dag ungefär, men han tycker inte så
mycket om köket. Älskar det inte, vårdar det inte. Förstår inte när hans dotter
vägrar låta honom byta dukar eller gardiner, blir förvånad när hon sitter där
istället för i soffan som är mjuk och dunfylld. Men soffan är inte som
köksstolen, vardagsrummet är inte som köket.
Köket är hennes.
Hon hör inte vad de två talar om och är inte säker på att
hon verkligen vill. Fast jo, det vill hon. Hon skulle kunna gå ut dit, göra en
kopp thé bara för att få höra vad de talar om men det tar emot. Gjorde hon så
skulle hon göra som hon alltid gjort, som när hon var liten. Även om hon inte
vill växa upp så vill hon inte vara så liten. Men hon sitter med spetsade öron,
hörlurarna kring halsen istället för över öronen och undrar vad de talar om.
Vad vill mannen? Vem är mannen? Varför talar han med hennes pappa? Vad ska
hända nu? Och de pratar inte bara, det pratar i hennes kök, i hennes kök. Köket. Det där köket som lite
betyder allt och egentligen ingenting särskilt alls för egentligen är det
minnena från köket som spelar någon roll. Fast det är inte så. För det är bara
i köket hon riktigt känner de smekande sommarminnena som var hennes bror, det
är bara i köket hon ler och hjärtat ler med hennes läppar, bara i köket virvlar
hennes hår tillsammans med hennes tankar, bara i köket. Det är där hon skriver
att hon älskar, det är där hon minns hur det var att vara älskad; allt har hänt
i köket. Så det är hennes kök. Hennes kök. Bara hennes.
Men det är svårt att motstå vanor, det är svårt att motstå
nyfikenheten när det egentligen inte finns någon anledning. Varför skulle hon
inte gå dit? Vad är det farliga med att bli presenterad för den främmande
mannen? Det är hennes kök, hennes hem, inte hans. Det är hennes kök och han hör
inte hemma där. Hon gör det. Hon och hennes thé och henne muggar och hennes
minnen. Så hon reser sig upp, plockar av sig hörlurarna, stänger av datorn för
miljöns skull och tar små, tysta steg bort mot det som är hennes.
Synen som möter henne när hon står i dörröppningen är inte
det hon trodde att hon skulle se. Den är inte den hon förväntat sig, inte det
hon alls trott. För ett ögonblick
förstår hon ingenting. Men hon ser; hon ser och hon känner och hon vet. Männen
i köket vet inte, men hon vet.
Hon vet.
Köket är inte bara hennes längre.