Ett ögonblick.

Det står en man i hennes kök och pratar med hennes pappa. Det är hennes kök, ingen annans kök. Hennes kök. Det är där hon gråtit och skrikit, kämpat och skrivit, legat med huvudet mot bordet tills hon vill att det bara ska ta slut någon gång så hon får dö. Så det är hennes kök, hennes och ingen annans, hennes hennes hennes. Varför är mannen där? Varför är pappa där? Pappa lagar mat i köket ibland, varannan dag ungefär, men han tycker inte så mycket om köket. Älskar det inte, vårdar det inte. Förstår inte när hans dotter vägrar låta honom byta dukar eller gardiner, blir förvånad när hon sitter där istället för i soffan som är mjuk och dunfylld. Men soffan är inte som köksstolen, vardagsrummet är inte som köket.

Köket är hennes.

Hon hör inte vad de två talar om och är inte säker på att hon verkligen vill. Fast jo, det vill hon. Hon skulle kunna gå ut dit, göra en kopp thé bara för att få höra vad de talar om men det tar emot. Gjorde hon så skulle hon göra som hon alltid gjort, som när hon var liten. Även om hon inte vill växa upp så vill hon inte vara så liten. Men hon sitter med spetsade öron, hörlurarna kring halsen istället för över öronen och undrar vad de talar om. Vad vill mannen? Vem är mannen? Varför talar han med hennes pappa? Vad ska hända nu? Och de pratar inte bara, det pratar i hennes kök, i hennes kök. Köket. Det där köket som lite betyder allt och egentligen ingenting särskilt alls för egentligen är det minnena från köket som spelar någon roll. Fast det är inte så. För det är bara i köket hon riktigt känner de smekande sommarminnena som var hennes bror, det är bara i köket hon ler och hjärtat ler med hennes läppar, bara i köket virvlar hennes hår tillsammans med hennes tankar, bara i köket. Det är där hon skriver att hon älskar, det är där hon minns hur det var att vara älskad; allt har hänt i köket. Så det är hennes kök. Hennes kök. Bara hennes.

Men det är svårt att motstå vanor, det är svårt att motstå nyfikenheten när det egentligen inte finns någon anledning. Varför skulle hon inte gå dit? Vad är det farliga med att bli presenterad för den främmande mannen? Det är hennes kök, hennes hem, inte hans. Det är hennes kök och han hör inte hemma där. Hon gör det. Hon och hennes thé och henne muggar och hennes minnen. Så hon reser sig upp, plockar av sig hörlurarna, stänger av datorn för miljöns skull och tar små, tysta steg bort mot det som är hennes.

Synen som möter henne när hon står i dörröppningen är inte det hon trodde att hon skulle se. Den är inte den hon förväntat sig, inte det hon alls trott. För ett ögonblick förstår hon ingenting. Men hon ser; hon ser och hon känner och hon vet. Männen i köket vet inte, men hon vet.

Hon vet.

Köket är inte bara hennes längre.

Hon skriver på kolapapper. Det är svårt, för de är glatta, och det är dyrt, för hon måste köpa godiset, men hon gör det ändå. Det är ingen som läser på kolapapper eller tittar en gång extra på dem. Varför skulle man? De ligger i hennes nedersta skrivbordslåda. Allihop. Hopknycklade. Allihop.

Hon skriver sin livshistoria på kolapapper, samlar kolorna i en skål och papperna ihopknycklade med ord i en skrivbordslåda. Hon bjuder sin man på kolorna på lördagar, men inte ens han vet var lapparna tar vägen. Han tror att hon tar bort papperet för hans skull. Visst älskar hon honom, men inte så mycket.

Så hon lindar upp en kola varje dag, skriver dit en mening och ett datum. Ibland en tid. En plats. Ett namn. Eller små saker hon går och tänker på. Allt har hon där nedskrivet. En livshistoria i kolapapper. Hennes första riktiga kärlek. Drömyrket. Minnet från när Neil Armstrong gick på månen. 9/11. En random dag på hennes jobb. Hennes födelsedag. Då hon träffar sin man. När hon gifter sig. En spektakulär muffins vars like hon aldrig mer får smaka. Hennes första och sista – enda – barn. En picknick hon aldrig lär glömma bort. Små, små ord på små, små papper som skapar ett liv.

De ligger inte sorterade. Inte organiserade i år eller månader eller efter kolasort, utan ligger i ett oordnat kaos som ingen kan bringa ordning i. Kanske är ordningen inte heller meningen, kanske är det oordningen som är meningen. Meningslösheten. Slöseriet i att skriva på kolapapper, det sämsta av alla material. Det spelar ingen roll. Ingen vet. Ingen kommer veta. Det spelar ingen roll. Hon skriver på kolapapper.